Gästskribent EINAR ASKESTAD: Har svensken slutat att tänka själv?

När jag stiger in i butiken stoppas jag av ett butiksbiträde. Hon pekar mot en klädhängare där ett hundratal galgar hänger. En skylt informerar om att man skall ta en galge, ”så att vi inte blir för många i lokalerna”. När galgarna är slut får man vänta vid dörren. Men inga kunder syns till, butiken är tom. ”Det är en regel”, säger butiksbiträdet. Jag säger att jag mellan en regel och vad som är förnuftigt väljer förnuftet. 

”Det är en regel!” ropar hon efter mig. 

Scenen får mig att fundera över frågor kring självständighet och tänkande. Tidigare på dagen står två parkeringsvakter och bötfäller en hantverkare som lämnat sin bil utanför porten. Bakluckan öppen, cementsäckar som väntar på sin tur att lyftas in i huset. ”Känns det bra att chikanera arbetande folk på det här viset?” undrar jag. Parkeringsvakten förklarar att det är olagligt att stå där. ”Hur skall de få in byggnadsmaterialet i huset, tänker du?” säger jag. ”Det är inte mitt problem”, säger han. ”Efter klockan tio är det lagligt att lasta av här, de får vänta tills dess som alla andra”, säger han. ”Du lyder bara order du”, säger jag. ”Ja, och om jag inte gjorde det skulle det bli kaos”, säger han. 

Jag funderar på de orden. Motsatsen till att inte lyda skulle alltså vara kaos. Är det riktigt? Jag hör från en vän att någon anonymt gjort en orosanmälan gällande hans barn. En dag plockade polisen upp hans flickor – fem och åtta år gamla – och körde iväg dem till hemlig ort. Min vän fick ett telefonsamtal på sitt jobb. ”Är det x som talar?” ”Ja…” ”Är du vårdnadshavare till y och z?” ”Ja…” Tusen tankar hinner infinna sig. Avgrundstankar. Har det hänt barnen något? Vad har hänt? Staten plockar upp hans barn på skola och förskola och kör iväg med dem, och turer med polis, advokater och sociala myndigheter tar vid för att någon påstått att modern slagit dem och helvetet får sitt slut först flera månader senare när ärendet avskrivs. 

Vi lyder bara order. Vi följer direktiven. Det är för barnens bästa.  

Måste man själv, eller någon i ens omedelbara närhet, drabbas, innan någon egen tankeverksamhet tar vid? 

Jag funderar över min vän och hans familjs öde. Vem har ytterst ansvaret för barnen? Är det staten? Eller är det föräldrarna? Riksdagens största parti (s) har nyligen lagt fram en motion om obligatorisk förskola från två år. Obligatorisk förskola. Du skall inte kunna vara hemma med ditt barn, nej staten skall ta ditt barn från det att det blivit två år. Är det rimligt? Med vilken rätt skall staten bestämma en sådan sak? Varför protesterar ingen? Har svensken slutat tänka överhuvudtaget? Angår inte barnen henne längre? Vad angår egentligen svensken av idag? Så här skriver riksdagsmännen (s) i sin motion: ”Idén om en stark välfärdsstat bygger på individens möjlighet till frigörelse från klass, kön och familjebakgrund. En frigörelse som bör börja i förskoleåldern.” 

Frigörelse från klass, kön och familjebakgrund. Tvååringar. Förstår ni vad som pågår här? Låt mig ta ett eget exempel. Min minste son går på en förskola, ett så kallat kooperativ. Fördelarna är många, man kan vara med och styra hur verksamheten sköts, ja till en del är det tänkt i alla fall. En gång om året kommer en ”tillsyningsman” till daghemmet. Statens och kommunens allmänna direktiv måste ju följas och tillsyningsmannen visar sig ha två klagomål: 1. Det görs för få orosanmälningar. 2. Det är för lite mångfald. För få orosanmälningar och för lite mångfald. Detta blir något som styrelsen får ta upp och diskutera. Hur skall vi bli bättre på dessa ting? frågar man sig. Man kan ju inte gärna hitta på orosanmälningar eller annonsera efter mörkfärgade eller arabiska barn? Eller kan man det? I verksamhetsplanen för förskolan, som personalen satt ihop, kan man läsa följande: ”Vi ska verka för att sudda ut könsgränser.” Rent konkret vill man bland annat styra upp barnens lekar. Om de leker ”Mamma, pappa, barn” skall man förklara för dem att det heter ”Familj” och inte mamma, pappa, barn, för familjer kan ju se ut hur som helst. Jag tar upp frågan med några föräldrar bland gungorna på lekplatsen. De förstår ingenting. Vad är det för fel med at säga familj? frågar de. Det är väl bra att gamla könsfördomar försvinner?  

Luften går ur mig. Tilltron till svensken av idag är snart obefintlig. Ovanför ingången till förskolan fladdrar regnbågsflaggan och har man synpunkter på den saken är man reaktionär eller värre. Vad då, gillar du inte bögar? undrar någon. Nej, den saken är irrelevant, säger jag, vad jag däremot inte gillar är totalitära politiserade rörelser och i synnerhet när de är sanktionerade av staten och utnyttjar friheter som är individuella och privata för att sprida en sexualiserad propaganda som dessutom riktas mot barn. 

Jag lyfter min son upp på mina axlar, stänger grinden efter oss och går ned till älven. Solen skiner, vattnet glittrar. Finns det några självständiga svenskar kvar överhuvudtaget? Eller är de alla indoktrinerade? Pojken slänger småsten i vattnet, här råder frid, en tills vidare fredad zon. Jag kommer att tänka på den gamle trubaduren och hans credo. Tillsammans med sina skrålande vänner slår han fast: ”Vad vi gör här uppe på taket, det skall ni skita i.” 

Einar Askestad är skönlitterär författare.

Gästskribent Einar Askestad