PK-ister brukar hävda att samhälleliga företeelser som de av någon anledning ogillar inte är givna av naturen utan utgör sociala konstruktioner. Till exempel menar en del feminister att skillnaderna mellan män och kvinnor inte har med människans natur att göra utan är ett egennyttigt påhitt av den av män dominerade könsmaktsordningen. (Hur det kan finnas en av män dominerad könsmaktsordning när det egentligen inte finns några män som särskiljer sig från andra slags människor har jag inte förstått. Det är lite som hönan och ägget. Kom manschauvinismen före könsmaktsordningen eller tvärtom?)

Tankefiguren är postmodernismens filosofiska grundsten som förklarar att om något ser ut att finnas så gör det inte det på riktigt eftersom det är en mänsklig konstruktion som lika gärna kan omvandlas till något annat. En människa som insisterar på att hen är en katt måste för att inte bli kränkt behandlas som en katt och omnämnas med relevanta kattpronomen.

Ibland är det förstås sant att den sanning vi håller för sann inte är sann, det vill säga att vi lever med ett falskt medvetande. Ett starkt medvetande som under ett par år har grasserat i västerlandet är att rasismen har blivit en allt starkare och strukturellare eller i varje fall mer uppmärksammad företeelse, se bara på BLM-kravallerna i USA och på hur svenska annonserande storföretag inställsamt fyller reklamen med oproportionerligt många svarta människor.

Nu har den amerikanske politikprofessorn och författaren Eric Kaufmann kommit med en studie där han tar ett postmodernt grepp på företeelsen och förklarar att föreställningen om utbredd rasism är en social konstruktion. Studien heter just The Social Construction of Racism in the United States.

Att folk föreställer sig att utbredd rasism existerar är nog sant men när man undersöker fakta ser det annorlunda ut. Kaufmann ger ett exempel:

Åtta av tio afroamerikaner tror att det är mer sannolikt att unga svarta män skjuts ihjäl av polisen än att de dör i bilolyckor. Bara en av tio har motsatt uppfattning. Bland högutbildade liberala vita tror sex av tio att polisen dödar fler svarta än vad trafikolyckorna gör. I verkligheten tar trafiken långt fler svarta liv än polisen. Svarta Trumpväljare svarar rätt 30 procent mer än svarta Bidenväljare. Sannolikheten är 50 procent högre att konservativa vita svarar rätt än att vita liberaler svarar rätt. Sannolikheten är 40 procent högre att svara fel för afroamerikaner som starkt instämmer i påståendet att vita republikaner är rasister än för afroamerikaner som starkt tar avstånd från påståendet att vita republikaner är rasister.

Kaufmanns tes är att vi uppmärksammar och upprörs av rasismen långt mer nu när den håller på att försvinna – se grafen i vinjettbilden – än förut när den verkligen var en strukturell realitet. De som är mest upprörda över rasismen är inte, som man skulle kunna tro, svarta människor utan vita liberaler – där liberaler betyder PK-istiskt anfäktade personer – vilket antyds av följande lite trögförstådda diagram. Frågan är om den politiskt korrekta attityden till svarta (och andra minoriteter), alltså att de är hjälplösa offer för vitt förtryck, är förnedrande för de svarta eftersom föreställningen inte vidkänns någon förmåga hos de svarta att av egen kraft lyfta sig ur sina problem. Staplarna visar den andel av respektive grupp som anser att de svarta klarar sig på egen hand utan hjälp.

Återigen visar det sig vara vita liberaler som har de lägsta förväntningarna på vad svarta människor kan åstadkomma av egna krafter, lägre än de svarta själva.

Kaufmann frågar sig hur det kan komma sig att känslosvallet tycks gå så mycket högre nu när problemet håller på att försvinna. Han citerar ur Demokratin i Amerika,den klassiker som Alexis de Tocqueville skrev för snart tvåhundra år sedan:

Det hat som människor upplever inför privilegier ökar proportionellt mot att privilegierna försvinner. De demokratiska passionerna brinner livligast precis när de har minst bränsle… När största ojämlikhet råder är ingen olikhet stor nog att uppröra känslorna men den minsta ojämlikhet är outhärdlig när allmän utjämning föreligger… Därför är det naturligt att kärleken till jämlikheten växer i takt med att jämlikheten blir mer uppenbar.

Det är ett elegant teorem som kanske till och med är sant i bemärkelsen att historien har svårast att tåla ojämlikheten just när den är på väg att upphöra. Eller också är det en truism: När människor uppmärksammar och hatar bristen på jämlikhet kommer ojämlikheten att förintas.

Personligen menar jag att den typen av historiska förklaringar – alltså hänvisningar till samhälleliga lagar som verkar liksom av sig själva utan att det finns något identifierbart mänskligt samhälleligt intresse som för sin egen skull driver saken – är något man tillgriper endast i yttersta nödfall. Det är lite som att ansluta sig till Hegels teori om Världsanden som styr världen genom att inge människorna sådana tankar att de förverkligar andens planer. Sådana förklaringar undviker man i det längsta.

I det här fallet får jag ändå lite vatten på min kvarn att PK-ismens idéer inte drivs i första hand av de förmenta offren, i det här fallet de svarta, utan av dem som har tänkt sig att göra det till en livsuppgift och födkrok att förbarma sig över offren, således välfärdssystemens administratörer, i det här fallet närmast företrädda av högutbildade vita liberaler.