Det finns ett perspektiv på konflikten mellan Israel och Palestina som sällan kommer fram i den svenska debatten. Perspektivet illustrerar en tes som den tyske militärteoretikern Carl von Clausewitz framförde, nämligen, ungefär, att om krig utbryter mellan två makter så kommer ingen varaktig fred att kunna upprättas förrän den ena makten har krossat den andra och vunnit en för alla parter övertygande seger.

Kan det vara så illa? Se på vad de vinnande, allierade stridskrafterna gjorde med Tyskland och Japan vid andra världskrigets slut. De allierade nöjde sig inte med att låta fienden sträcka vapen och hissa vit flagg utan de tillintetgjorde fienden för att den under överskådlig tid aldrig skulle kunna få för sig att tänka på hämnd.

Palestinierna och israelerna, som vardera anser sig ha fullt övertygande skäl att hävda besittningsrätt över området, har sedan andra världskriget krigat ett otal gånger utan att någondera sidan segrat. Detta är det fjärde kriget mellan Israel och Hamas sedan senaste sekelskifte. I stället har krigen lämnat parterna utmattade men inte utan hopp om att vinna nästa krig. Omedelbart efter vapenvilan har de därför börjat rusta sig för nästa omgång.

Min kanske fördomsfulla uppfattning är att det normalt är palestinierna som brukar eskalera de ständigt pågående misshälligheterna till allvarligare stenkastningskampanjer eller intifador eller raketanfall. Småsaker kan utlösa näst intill fullskaliga krig. Det strider som nu pågår började åtminstone delvis med att ett antal palestinska hyresgäster i bostadsområdet Sheikh Jarrah vid Jerusalem av en israelisk domstol vräkts för att de inte betalat hyran. Det ansågs vara en provokation. Sedan ska israelisk polis ha attackerat ett antal muslimer vid Al Aqsa-moskén. Allas nerver är på bristningsgränsen nästan jämt. Detta blev för mycket. Hamas anföll Israel med raketer. Eller var det utlösande anfallet händelserna vid Al Aqsa?

Det som särskilt kan få palestiniernas nerver att rämna är när israelerna lyckas få det internationella stödet för palestinierna att försvagas (eftersom, och detta är en mycket kontroversiell uppfattning, flera av deras arabiska bröder håller palestinierna för bråkstakar som hela tiden bara vill ha bistånd och därför är till en hel del besvär samtidigt som de ju, som sagt, är arabiska bröder).

Den här gången har palestinierna tagit illa vid sig av det så kallade Abrahamavtalet från slutet av förra året när Israel normaliserade sina relationer med Förenade Arabemiraten och Bahrein, en överenskommelse som betraktades som en betydelsefull realpolitisk framgång för Netanyahu och Israel.

Så vad händer nu? Världen vrider sig i plågor inför åsynen av det lidande som orsakas av raketanfallen mellan Gaza och Israel (ett lidande som blir så mycket tydligare av att palestinierna i Gaza förser sina strategiska mål med mänskliga sköldar vars lemlästade kroppar kan visas upp; det finns ingen ridderlighet i krig även om det påstås, vilket jag inte kan vitsorda, att israelerna ibland förvarnar om sina anfall så att civilister får några minuter att ta sig bort ifrån de militära målen). FN:s säkerhetsråd vill kritisera Israel men Biden vacklar på vetot. FN-chefen vrider sina händer. Sveriges utrikesminister Ann Linde instämmer i andra internationella ledares bedömning att ”Israel måste besinna sig”.

Detta är en förbannad situation. Om världen på något vis lyckas tråckla ihop ett eldupphör med hopp om senare vapenvila så kommer sannolikt en ny period av rustning och förberedelser för nästa våldscykel. Det vet israelerna och därför finns starka krafter, inte minst bland politiker och intellektuella, som vill slåss ett tag till i hopp om att ge palestinierna, särskilt Hamas, så mycket smörj att palestinierna inte orkar resa sig på ett bra tag. Hamas påstås ha föreslagit en vapenvila men Israel har på något vis tackat nej. Hur vedervärdigt detta förhållningssätt än verkar – när man tänker på de omedelbara umbäranden som följer – så går det att begripa även sådana desperata drömmar om en mer varaktig fred.

Israel skulle troligen kunna vinna en militär seger men riskera både ett stort antal dödade civila medborgare och en hel världs avsky. Det hela är, vad jag kan förstå, lite orättvist mot Israel. Till och med utrikesminister Linde säger att Israel har rätt att försvara sig. Frågan är vad det betyder. Försvara sig för att upprätthålla en permanent terrorsituation som regelbundet urartar till faktiska krig eller försvara sig för att lägga grund för en varaktig fred?