Flera stökiga och aggressiva demonstrationer har ägt rum runtom i Sverige till stöd för ”den palestinska kampen”. I Stockholm marscherade hundratals och skrek Allahu akbar.

På TikTok hittade jag detta klipp som visar hur palestinska demonstranter i Stockholm beter sig aggressivt och hotfullt mot svensk polis. En demonstrant skriker ”Jävla rasister!”

Förmodligen anser den skrikande palestinske demonstranten att polisen är för sträng mot dem. Men faktum är att polisen är väldigt snäll.

Under rådande coronarestriktioner borde de inte ha fått demonstrera alls. Att de fick genomföra sin opinionsyttring beror – det är jag ganska säker på – att polisen inte vill vara ”rasister”.

Det är alltså den svenska polisens ”antirasism” som gör det möjligt för dessa palestinier att samlas och uttrycka sina starka åsikter om Israel på Stockholms gator.

Demonstranterna åtnjuter detta privilegium på grund av sin egenskap som ”rasifierade”.

Vi har på senare tid sett hur andra demonstrationer i huvudstaden som protesterat mot coronarestriktionerna blivit bemötta med betydligt större stränghet av polisen.

Antirestriktionsdemonstrationerna har, att döma av bilderna jag sett, varit fredligare och lugnare än de antiisraeliska demonstrationerna. Ändå har polisen varit tuff och hårdhänt.

Hur kommer det sig att polisen agerar så olika? Vad hände med allas lika värde? Jag tror att de dubbla måttstockarna beror på att vårt samhälle genomsyras av något som jag kallar ”strukturell antirasism”.

Antirestriktionsdemonstranterna består framför allt av ”vita” eller ”gammelsvenskar” eller vad man nu vill kalla dem. Polisen vet att man inte behöver iaktta samma försiktighet mot ”vita”. Är man däremot hårdhänt mot ”rasifierade” kan det leda till antirasistiska mediedrev. Poliser kan bli uthängda och sparkade från jobbet.

Bilder som visar hur svensk polis ingriper resolut mot ”rasifierade” palestinademonstranter kan till och med spridas internationellt och leda till arga reaktioner i islamvärlden. Se hur de otrogna kränker våra muslimska bröder!

En januarikväll förrförra året hade Sverige ett mindre George Floyd-moment. Två väktare avvisade en svart kvinna från T-banan som reste utan biljett. Kvinnan gjorde motstånd och började skrika. Scenen med två vita väktare som håller fast en svart skrikande kvinna spreds snabbt.

Gammelmedia hade redan berättelsen klar. Det var bara att lägga till de nya bilderna. Väktarna hängdes ut som rasistiska skurkar. Den svarta kvinnan var offret. Varför ställa frågor som riskerar att förstöra en bra story?

Kvinnan var dessutom gravid, vilket gjorde henne till ett ännu bättre offer.

Men nu har en av väktarna, Mattias Elb, kommit ut med en bok som berättar händelsen från hans perspektiv: Ordningsvakten – Minnet av ett mediedrev (2020). Jag har inte läst boken, men jag har tittat på intervjuer med författaren.

I en intervju på YouTube-kanalen Riks säger Elb något anmärkningsvärt. Hade det varit idag, säger han, hade han inte avvisat den svarta kvinnan. Han hade ”blundat och gått vidare”.

Inte för att det var fel att avvisa henne – hon tjuvåkte – utan på grund av konsekvenserna.

Rädslan för att anklagas för rasism riskerar att undergräva lag och ordning. Ser du ”gammelsvensk” ut måste du följa reglerna, men är ”rasifierad” kanske väktarna låter dig vara. För att det är en alltför stor risk. För att det inte är värt det.

Den ”strukturella antirasismen” beror på ideologi, poliser och många andra i Sverige har fått lära sig att rasism är den ultimata ondskan och att ”vita” bär på en stor skuld gentemot andra. Men den beror också på rädsla, rädslan för media, för mobben och för islamvärldens reaktioner.

Palestinademonstrationerna i Sverige påminner mig också om en annan sak: nationalismen som finns hos många invandrargrupper. Man skanderar om hur man är beredd att dö för Palestina.

Samtidigt får ”gammelsvenskar” lära sig att nationalism är något suspekt, kanske till och med ondskefullt och ”rasistiskt”.

Jag påminns också om en annan sak, nämligen hur det bland många invandrargrupper finns en föreställning om att vi svenskar har någon slags ”plikt” eller ”ansvar” att bry sig om dem, att hjälpa dem, att känna medlidande med dem – och till och med deras landsmän i hemländerna.

Man kräver att svenskarna ska engagera sig än det ena och än det andra landets öde.

Frågan är hur mycket dessa palestinier, som manifesterar sin fosterlandskärlek i Stockholm, bryr sig om Sverige och svenskarna?

Det Sverige som välkomnat dem och gett dem möjligheter att leva bra liv. Hissar de den svenska flaggan med samma entusiasm som den palestinska? Jag är tveksam.

En sista tanke: är det överhuvudtaget möjligt att idag, i Det Nya Sverige, hålla en proisraelisk demonstration i centrala Stockholm? Jag tror inte att de proisraeliska skulle ha en chans i ett gatuslagsmål med propalestinier.

Jag gissar att den proisraeliska demonstrationen skulle bestå av många medelålders ”vita” medelklassmänniskor, medan den propalestinska skulle bestå av unga, arga män från Orten.

BILD: Stillbild från YouTube-kanalen Riks reportage 15/5 2021.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan visa din uppskattning genom att donera via swish till 0760078008 (Eddie) eller bli månadsgivare på Patreon.

Mohamed Omar/Eddie Råbock finns på Facebook, VK, GAB, Mewe, Twitter och Instagram