Kilbafolket har alltid varit ett rövarfolk som skaffat sig slavar genom att överfalla fredliga vägfaranden och andra byar. De är ett ondsint och farligt folk.  

Så skriver veckotidningen Allers FamiljeJournal från en reportageresa i nio avsnitt under rubriken ”Den vite mannens grav”. Resan går genom ”det mörka Afrika” 1960. Läs första delen av min redogörelse här.  

De 60 år gamla texterna handlar om något som många idag inte känner till: hur svarta slavägare dominerar territorierna och säljer slavar inom kontinenten, men också till ”muhammedanerna” i Saudi-Arabien. De är intressanta dokument eftersom de ger uttryck för en motsatt världsbild till den som våra medier serverar idag, där den vite mannen regelmässigt är den rasistiske, koloniala förtryckaren. Här beskrivs istället de vita missionärerna, som försöker att bekämpa människohandeln, som de goda krafterna, medan stammarna är primitiva, grymma och vidskepliga. 

Slaveriet i området har månghundraåriga anor, och de trälar som man inte behåller själva, säljs till uppköpare, vanligen nomadiserade köpmän av folkgruppen fulani. En slavjägare berättar om infångandet: de rider ut till häst, beväpnade med knivar spjut, bågar och pilar för att sätta eld på hyddorna, fånga de unga flickorna och de stora pojkarna. De vuxna männen dödas ofta. När byarna är nedbrända har slavarna ingenstans att fly. Slavjägarna lurar överallt och har sina hemliga organisationer, uppköpningscentraler och nattliga rutter. Polisen står ofta maktlös: 

Varje mor i Nigeria och Kamerun går i evig rädsla för att hennes barn ska stjälas och säljas som slav. Många fädrar har blivit arresterade för att de har sålt sina barn till uppköpare. Ofta rör det sig om flickor på fem, sex år som tas om hand av äldre haremskvinnor tills de når mogen ålder. /…/ Pojkarna exporteras i vissa fall till den spanska besittningen Fernando Poo (nuvarande Bioko) eller skickas med karavaner tvärs igenom Afrika till Röda Havet, varifrån de fraktas med arabiska köpmän till Saudi-Arabien, där man använder dem i shejkernas hushåll. /../ De dyraste exemplaren är unga flickor i tolvårsåldern. Så snart deras bröst börjar framträda stiger flickorna i värde. En jungfru med fasta bröst kostar cirka tvåtusen kronor (drygt 24 000 kronor i dag).  

För att komma tillrätta med barbariska sedvänjor och dito krigarmentalitet, ses i reportagen de skandinaviska missionärernas kristendom som botemedlet, ”att steg för steg göra stammens folk bättre ägnade att ta emot den nya tiden”. Mohammed Omars text om den norske missionären Halvdan Endresens möte med Afrikas dåvarande största slavägare, kung Djellani, finns här. 

Men slaveriet gick också den andra vägen, från norr till söder. De så kallade barbareskstaterna (idag Marocko, Algeriet, Tunisien och Libyen) hade kapare i Medelhavet, som förde vita/ljushyade kvinnor och män som slavar till djupaste Afrika, vilket inbringade fantastiska summor på slavmarknaderna. De nordafrikanska piraterna gav sig ända upp till Färöarna för att röva bort invånarna där ”åtskilliga unga kvinnor lär ha överlevt resan genom Sahara och den afrikanska savannen och slutat i negerkungarnas harem.”  

Som jag tidigare skrev är det okänt för många att Sverige deltog på USA:s sida i de två så kallade barbareskkrigen i början på 1800-talet. Orsaken var att få berberna att sluta att ta sjötullar i området samt att få deras pirater att upphöra med att kapa handelsfartyg, kräva lösen eller sälja sjömännen som slavar. Enligt vissa forskare togs uppåt en miljon européer som slavar under perioden 1520–1830, medan andra forskare menar att siffran är lägre. 

Ändå är det i linje med den politiskt korrekta historieskrivningen att inte berätta om afrikanernas egen omfattande slavhandel, trots att slaveriet historiskt sett minst lika mycket är ”den svarte mannens börda” som den vites. Vi som är arvtagare till de senare ska istället marineras i postkolonial arvsynd för gärningar som begicks av förfäder till vilka vi inte har någon annan koppling till än hudfärgen.  

Afrikakännaren, författaren och journalisten Bengt G Nilsson, med närmare 50 års erfarenhet av resor i Afrika, gör följande kommentar till mina texter om reportagen i Allers FamiljeJournal:  

Slavhandeln som du beskriver den är väl belagd i mängder av böcker. I Sudan som jag känner bäst till var slavhandeln ett gissel ända fram till våra tider, många hävdar att det fortfarande pågår. Människor som skuldsätts kan ingå en pakt med sin borgenär om gratis arbete. Folk rövas bort i samband med boskapsräder och tvingas till oavlönat arbete. Köp och försäljning av slavar på öppna slavmarknader är nog ganska ovanligt i dag. Att folk är krigiska på många håll i Afrika är inget som forskare försöker dölja. Det är ett vedertaget faktum och många försök görs att förklara vad våldet beror på. I Östafrika handlar det väldigt mycket om boskapsstölder som urartar till minikrig och så är det nog också på många håll i Västafrika. Konflikten mellan jordbrukare och boskapsskötare om mark och betesrätter utlöser också ofta strider. Sedan har vi ju islamisterna i norra Nigeria, till exempel Boko Haram, som tar livet av folk. Jag tror inte särskilt många forskare nu för tiden håller fast vid myten om den ädle vilden. 

Foto: Ernst Höjvig och Arne Falk Rönne.