Igår skrev jag en krönika om samtidens två dominerande ideologier, dels PK-ismen, dels anti-PK-ismen (även känd som det sunda förnuftet). Det kom många erkännsamma kommentarer så jag tänkte att om läsarna gillade den texten så kan jag skriva en likadan till, den här gången med särskild inriktning på judar och palestinier.

Den fråga jag ställde mig gäller den interna konsistensen mellan de olika dogmer och idéer som de två ideologierna omfattar. Vad är det som finns gemensamt hos klimatskepticismen, motviljan mot genusforskning och den statliga Värdegrunden, uppskattningen av Inger Enkvist (hon med skolan) samt, för att komma till ämnet, prosemitismen och som gör att jag intuitivt suger i mig denna redan färdigblandade cocktail av politiska uppfattningar som jag alltså kallar det sunda förnuftet eller anti-PK-ismen (tills någon kommer på en slagkraftigare benämning)? På ytan har dessa inga tydliga gemensamma drag. Och vad är det som gör att PK-ister lika instinktivt blandar sin egen ideologiska drink av på förhand bestämda ingredienser? Och varför verkar det inte finnas några som gör sina egna blandningar med exempelvis två delar klimatalarmism, två delar rasism och islamofobi, en del politikerförakt och några droppar Värdegrund för att spetsa till det hela? (Det skulle i så fall vara någon av Annie Lööfs kaliber.)

Min förklaring är i korta drag att PK-isterna, i egenskap av nettoskattemottagare, försörjs av de nettoskattebetalande anti-PK-isterna. PK-isterna hyllar därför dogmer som för att förverkligas kräver att politikerväldet får mer makt och mer pengar och därför kan anställa fler PK-ister. Ju stolligare och mer praktiskt ogenomförbara idéerna är – som exempelvis nationella könsbyteskampanjer och globala klimatomvandlingsprojekt – desto bättre gillas de av PK-isterna inte bara för att det behövs hur många offentligt anställda som helst om uppgifterna ej kan förverkligas – se erfarenheterna av sociala insatser i utanförskapsområden – utan också för att den aggressiva galenskapen inom PK-folkets idévärld utmanar det sunda förnuftet till den grad att en normal nettoskattebetalare riskerar att tappa fotfästet i tillvaron och kippa efter andan i stället för att bli förbannad när han sätter på teven.

I det perspektivet blir jag självklart prosemit. Världens femton miljoner judar gör på det hela taget bara nytta. De kräver inte att bli försörjda av andra. Det kan förstås finnas undantag men jag har aldrig sett ett socialkontor fullt med kippor, peruker och korkskruvslockar. Om man mäter en folkgrupps bidrag till mänskligheten i den nya enheten ”antal nobelpris per miljon medlemmar” tror jag att judarna kommer skyhögt över alla andra folk.

Vem kan ogilla ett sådant folk? Två grupper har utmärkt sig särskilt som antisemiter, nämligen nazister och araber. I Mellanöstern uppträder konflikten särskilt hätskt just nu i form av stridigheter, krig är kanske rätt ord, mellan palestinier och israeler. När jag jobbade i Afrika blev jag vän med några palestinska ingenjörer utan vilka man aldrig hade kunnat duscha i Bissau eftersom palestinierna skötte vattenverket som slutat fungera när portugiserna förlorat kriget och rest hem. Det gjorde mig vänligt stämd mot palestinier. Men när de gaddar ihop sig politiskt och vill dränka alla israeler i Medelhavet blir det andra bullar ty då vaknar den medelklassige nettoskattebetalaren, en sorts hedersjude kanske, i mig och jag kommer ut med ännu större kraft som prosemit.

Min mormor var lätt anstucken av antisemitiska föreställningar. Men hennes bror Otto som var major vid Dalregementet (bilden) var solitt prosemitisk. ”Judarna har fått öknen att blomma”, förkunnade han med dånande stämma som om han talade på en kaserngård. Då höll sig mormor tyst.