I de nio första numren 1960 publicerade veckotidningen Allers FamiljeJournal en artikelserie under rubriken ”Den vite mannens grav”. Den presenterades som ”en äventyrlig resa till det svarta Afrika, där slavhandel, spetälska, sömnsjuka och vidskepelse rider de infödda som en mara”. Texterna är skrivna av den danske författaren, journalisten och äventyraren Arne Falk Rönne (1920-1992), som sändes ut av tidningen med en karavan över savannen och in i djungeln till glömda byar upp i bergen i Östra Ekvatorialafrika.  

Anledningen till att jag tar upp detta i några texter, är att något liknande aldrig skulle kunna publiceras i svensk press idag. Reportagen utgör också ett tidsdokument som vänder upp och ner på den skuldtyngda bild av den västerländska civilisationen som medierna sedan årtionden hamrat in i oss. Det blir tydligt hur journalisters och beslutsfattares syn på omvärlden har vänt 180 grader under denna tid.  

Dessa reportage berättar inte om någon stolt svart självbild eller vit afrofobi. I stället ses västvärlden som ett moraliskt föredöme för stamkulturer som inte hade kommit lika långt vad gäller att skapa välstånd och respektera mänskliga rättigheter. Här handlar det om infödda stammars grymhet, afrikansk och arabisk slavhandel i ”en stenålderstillvaro som är ofattbar för oss skandinaver”. Livet är brutalt: 

Herdarna skrattar åt de sjuka, ty i detta land känner man inget medlidande. En krympling skrattar man åt, en puckelrygg är alltid rolig att betrakta och lever hans föräldrar kan man reta dem med barnets vanskapthet; en efterbliven sparkar man, till en sinnessjuk kastar man – om man är på gott humör – ett stycke sockerrör och skänker honom sedan inte en tanke. 

I en inledande text skildras hur en stam i Adamaua-provinsen i Nordnigeria tvångsmatar spädbarn med gyttja och offrar de svaga nyfödda för att blidka ”gara-myrornas onda andar” genom att lägga dem att dö i termitbon, över vilka gamarna cirklar. Gandafolket i närheten piskar i ett mandomsprov 400 pojkar blodiga, varav en del så små som tre-fyra år, för att de ska bli ”stora krigare”. Detta sker efter att de har fått ligga en eftermiddag och en hel natt ”som små grisar” i en dypöl, över vilken moskiterna svärmar, medan piskarna, ”som ser ut som bödlar”, till trummornas dunkande ljud har blivit fulla på ojäst durra-öl.

Pojkarnas medhavda lunch till skolan på missionsstationen består vanligen av fem-sex döda råttor, vilka de bär i ett snöre på ryggen. Samtidigt sätts det upp bilder på den engelska drottningen, då Nigeria samma år ska ingå som en självstyrande del av det brittiska samväldet, trots att det är oklart om stammedlemmarna ens vet vad Nigeria är. Pojkarnas kommande hustrur köps dock för engelsk valuta, vilken snabbt omvandlas till getter och järn. 

DGS Mohammed Omar har tidigare skrivit om ett av reportagen här på sajten, där vita missionärer försöker förmå de svarta slavägarna att avskaffa träldomen. En av dem möter Afrikas störste slavägare, kung Djellani inför att hans område ska utropas som en del av den självständiga statsbildningen Kamerun. Kungen fruktar, liksom andra hövdingar ett slavuppror, ”de långa knivarnas natt”, när modernare tider är i antågande. 

Slavhandlarnas raider decimerar också befolkningen i byarna. ”Krig och slavjakt har varit männens sysselsättning sedan tidernas morgon. Hur ska vi då kunna förvänta oss att vi ska kunna förändra deras inställning på ett par decennier”, skriver Falk Rönne. De skandinaviska missionärerna har därför sin basstation djupt in i Franska Ekvatorialafrika (huvudsakligen Gabon, Kongo och Tchad), där de utgör en tillflyktsort för förrymda slavar som undsluppit att transporteras vidare av ”muhammedanska handelsmän” till Saudi-Arabien, där kvinnornas slutstation blir ett harem. Eller så förs de tillfångatagna trälarna till plantagerna på Fernando Poo (nuvarande Bioko) i Ekvatorialguinea. 

Den svenske författaren och debattören Fredrik Segerfeldt kom för några år sedan ut med boken Den svarte mannens börda, där han vänder upp och ned på de självutnämnda antirasisternas världsbild. Han konstaterar att det var fler vita – européer och amerikaner – som var slavar i Afrika än det fördes afrikanska slavar till USA. Av uppskattningsvis tio miljoner afrikaner som föll offer för den transatlantiska slavhandeln, var det knappt en halv miljon som kom till USA. De övriga skeppades till Latinamerika eller Karibien.  

De vita slavarna i Afrika var över en miljon. Deras handelsfartyg kapades av nordafrikanska pirater mellan 1500- och 1800-talet. Få känner till att Sverige betalade tribut till berberna för att få sina slavar fria från det så kallade korsarslaveriet. Okänt för de flesta är också att Sverige deltog tillsammans med USA i början av 1800-talet i de så kallade barbareskkrigen för att bekämpa denna slavhandel, vilken inte upphörde förrän fransmännen koloniserade Algeriet på 1830-talet.  

Reportageserien i Allers FamiljeJournal är skriven under en tid då det fortfarande fanns en stolthet över vår kultur, innan den politiskt korrekta självspäkningen drabbade oss med full kraft: ”De nordiska missionärerna är de bästa förkämparna för lika behandling av vita och negrer”, skriver tidningen, efter att dessa har räddat livet på ett nyfött barn som skulle offras till myrornas onda andar. Jag kan inte hjälpa att jag tror att idag skulle de politiskt korrekta opinionsbildarna i Sverige förmodligen förfasas mer över att ordet ”neger” användes i reportaget än över det svarta spädbarnets öde. Det fanns ju inte någon vit manlig förövare i narrativet. 

Foton: Erna Lindgård och Arne Falk Rönne.