Filosofiska finlirare kan hävda att de postmoderna filosoferna har rätt i att det inte finns någon absolut sanning. (Jo, i specifika situationer kan absoluta sanningar finnas som till exempel att det är dumt att hoppa från femte våningen ned mot en asfalterad gata om man inte vill dö.) Men det som gör mig avogt inställd mot den postmodernistiska dogmen är inte dogmen själv utan de slutsatser folk drar.

En enfaldig slutsats är att alla dumma idéer som folk kan uttänka på grund av alla uppfattningars påstått lika värde har samma dignitet som den allmänna relativitetsteorin. Greta Thunbergs klimatgriller och några fjortisars romantiska drömmar om en egen isbjörn och föreställningen om att västerlandets välstånd är stulet från dess kolonier anses av många vara uppfattningar som bör omhuldas på samma sätt som, eller långt mer än, exempelvis yttrandefriheten. Den sortens epistemologiska missfoster kan härledas ur postmodernismens nonchalanta förakt både för vetenskapens principer och det sunda förnuftet.

En annan följd av den postmodernistiska observationen är att den kan inbjuda till hjärntvätt och andligt förtryck. Om det inte finns någon sanning så kommer makten oundvikligen, tror jag, att försöka etablera sin egen uppfattning som den rätta sanningen. Makt blir rätt. Om ett samhälle erkänner vetenskapliga metoder och sunt förnuft kan maktlösa människor som använder dessa instrument få rätt mot kejsaren och staten. Finns det en sanning som är oberoende av kejsaren kan den enskilde få rätt. Kejsaren kan visserligen ta livet av den maktlösa människan som tänker själv men härskaren får inte rätt om han inte lyckas övertyga sig själv och andra om att det inte finns någon sanning och att han därför i kraft av sitt våldskapital har mer rätt än någon annan. Så skriver han sin egen värdegrund och tvingar den på underlydande som utsätts för hot och hat om de hävdar andra uppfattningar.

Själv anser jag att Sverige hamnat i den mentala gyttjefällan att makt är rätt eftersom vi under årtionden ivrigt strävat dit. Så länge jag har känt Sverige har en enda drift varit förhärskande nämligen viljan att koncentrera makten hos politiker och samhällets övriga centrala organ i den totalitära föreställningen att kraftsamling i samhällstoppen är vägen till framgång och rätt svar på alla frågor. Alternativa kraftcentra i det civila samhället har motarbetats. Lärarkåren har genom ingrepp från politikerna och de centrala skolmyndigheterna under årtiondena berövats sin självständighet och sin värdighet som medlemmar av ett kall. Nu har de i stället förvandlats till en grupp illa klädda och lågavlönade värdegrundspladdrare. Nästan så illa har det gått även med andra en gång stolta och självsäkra professionella kårer, exempelvis läkarna och universitetsprofessorerna. Självmedvetna och starka organisationer som inte villigt infogar sig under den centrala maktens kontroll motarbetas. I Sovjetunionen fick man inte ens bilda en frimärkssamlarklubb utan särskilt tillstånd.

Alla kriser blir skäl att centralisera ytterligare. Coronapolitikens problem tas till intäkt för att förbereda ytterligare samordning mellan landstingsregionerna. Det anses självklart att något som är uppdelat på 21 huvudmän inte kan fungera lika bra som något som är helt och hållet centralstyrt. Den trossatsen styr samhället. I verkligheten gäller snarare motsatsen. De som arbetar i ett centralstyrt system, framför allt på lägre nivå, blir ofta räddare för att göra fel än för att inte göra något alls och väljer därför initiativlösheten som överlevnadsstrategi. Ett talande faktum är att inget äldreboende på eget initiativ köpte den syrgas som sjuka äldreäldre behövde men av den byråkratiska sjukvårdsapparaten nekades hemmen.

Men det postmodernistiska teoremet om att det saknas sanningar kan också tolkas på motsatt sätt, alltså inte som en ursäkt för makten att med hjärntvätt påtvinga hela samhället sina egna uppfattningar utan som ett erkännande att livet innehåller ett stort antal motsägelsefulla sanningar som inte bör bekämpas utan tolereras. Till exempel finns det många svenskar som anser att Sverige har en gammal fin kultur som är värd att bevara och utveckla (till skillnad från sådana som Mona Sahlin som inte upptäckt något annat svenskt särdrag än lusten att dansa små grodorna). Detta skulle av den svenska staten, som alternativ, kunna uppmuntras i stället för att nedklubbas med högljudda invektiv om fascism och främlingsfientlighet.

I själva verket bygger den moderna västerländska demokratin på att människor lär sig att tåla motsättningar mellan olika intressen, såframt något intresse inte är systemhotande eller fientligt till de samhälleliga friheterna, i stället för att försöka kväsa dem. USA grundades av protestantiska pilgrimer som värnade om toleransen eftersom de själva flytt från intoleranta förhållanden i sina hemländer. För att förhindra att centralismen och därmed intoleransen fick klorna i deras nya samhällsbygge ansträngde sig amerikanerna särskilt för att introducera balanserande kontroller – checks and balances – i själva statsskicket. 

Den viktigaste konflikten i Sverige sedan årtionden tillbaka står inte mellan olika partier eller partigrupperingar – även om man kan få den uppfattningen när man slår på televisionen eller läser tidningar – utan mellan dem som utgår ifrån att rätt svar på alla frågor är att det samlade politikerväldet ska ha mer makt och dem, jag till exempel, som tvärtom hävdar att samhället blir bättre om staten uppmuntrar decentralisering och olika friheter såsom yttrandefriheten, äganderätten och näringsfriheten, allihop konstruerade just för att tvinga staten att i rimlig mån hålla tassarna borta från det civila samhället.