Vid det här laget finns det väl ingen som förnekar uppenbara sanningar om det svenska samhället: att vi styrs av ett härskande politikervälde – oavsett partitillhörighet – som stödjer sig på administratörerna och klienterna i en uppsvullen offentlig apparat där välfärdssystemet är särskilt framträdande, att detta samhällsskick har en egen legitimerande religion, PK-ismen, som förklarar att upplägget i grunden är gott, att media liksom forna tiders präster predikar denna religion, att hela detta system kostar oändliga pengar som motvilligt betalas av en hunsad social klass av nettoskattebetalare.

Vi vet också att det idépaket som ligger bakom, den politiskt korrekta religionen, sedan andra världskrigets slut utvecklats vid de mest välrenommerade amerikanska universiteten (till en del med inspiration av en grupp tyska marxister som flytt till USA samt en mindre grupp franska filosofer som hade svårigheter med begreppet sanning). Om det hade funnits någon motsvarighet till Nobelpris inom humaniora, där denna idéutveckling inträffade, så hade de amerikanska universiteten varit lika dominerande där som när det gäller medicin, fysik, kemi och sådana hårda vetenskaper.

Vi har också begripit att Sverige – som redan för mer än ett halvt sekel sedan i världens ögon lyckades etablera sig som ett särskilt lyckat socialt föregångsland på grund av sitt välfärdssystem – utgjorde särskilt bördig mark för de amerikanska PK-idéerna som kom flygande med Atlantvindarna och landade hos oss. Sverige hade inte den kreativitet som behövdes för att ge den nya klassen, politikerväldet, en trovärdig ideologi och därför passade de amerikanska idéerna som hand i handske. De förklarade nämligen att snart sagt alla människor var svaga offer i behov av omsorg vilket var precis vad det framväxande svenska välfärdsindustriella komplexet ville höra och kunde använda för att begära ständigt ökande anslag, en självklarhet för en omsättningsmaximerande organisation.

Allt detta är ovedersägligt, sanna mina ord.

Det finns emellertid aspekter på allt det här som vi inte fattar, åtminstone inte jag. Fram till för bara några år sedan tycks det inte ha funnits någon hemmamarknad för de politiskt korrekta amerikanska idéerna. Och det land som välkomnade dem allra hjärtligaste var Sverige – inte bara på grund av det intellektuella suget från det välfärdsindustriella komplexet utan också för att det hos oss saknades en tillräckligt välorganiserad medelklass av nettoskattebetalare som kunde fälla ned tullbommarna för misstänkt politiskt korrekta idéer. Den gamla borgerligheten hade för länge sedan abdikerat från sitt politiska ansvar och med varm hand lämnat landets styrelse till socialdemokraterna och låtit dem etablera ideologisk hegemoni.

Dilemmat är följande: Fina amerikanska universitet levererar årligen ett stort antal studenter som examinerats i PK-ism (eller ”wokeism” som filosofin på senare år kommit att kallas i och med att den långt om länge men desto våldsammare slagit ut i full blom i hemlandet USA). I Sverige fick motsvarande människor arbete direkt i välfärdsapparaten eller några besläktade institutioner såsom tidningarnas kulturredaktioner och Svenska kyrkan och NGO-er, en särskilt intressant typ av mutation som i Sverige på det hela försörjs av staten, se exempelvis på miljörörelsen, och har till uppgift att propagera för ökade statliga insatser för det ena och det andra.

Men hur har de nyexaminerade amerikanska bärarna av politiskt korrekta idéer försörjt sig under de långa ökenvandringsåren från 70-talet då de vällde ur högskolorna fram till 2010 eller däromkring när efterfrågan på välutbildade PK-ister fullkomligt exploderade exempelvis i amerikanska skolor? Idéer sitter fast i hjärnor, hjärnor sitter fast i kroppar, kroppar måste ha mat, kläder, en bostad, en liten bil och åtminstone en årlig semesterresa. Om idéerna inte försörjs på det sättet så förtvinar de. I Sverige klarade de PK-istiska idéerna uppehället eftersom exempelvis de kommunala skolhuvudmännen stod för fiolerna. Men i USA?

Ett svar kom häromdagen från en otippad källa, nämligen min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro. Hon hade själv studerat i USA på 70-talet och visste precis vilka försörjningsmöjligheter som stod till buds för knoppande PK-ister sedan de fått sina akademiska grundexamina. Den första möjligheten var att de stannade kvar inom gruppen av högrankade lärosäten för att forska vilket betyder att göra läran mer heltäckande och därmed starkare. Vita fläckar på kartan utforskades och nya rön gjordes. Det är egentligen ingen skillnad på Amundsens upptäckt av Sydpolen år 1911 och Kimberlé Crenshaws upptäckt av intersektionaliten år 1989 (bortsett från att Crenshaw kanske ska räknas mer som uppfinnare än upptäckare).

Den andra försörjningsmöjligheten för unga välutbildade PK-ister i USA hade jag aldrig tänkt på förrän lärarinnan nämnde att det var (och är) de stora amerikanska välgörenheterna, till exempel The Ford Foundation. Ford Foundation är, enligt Wikipedia, en amerikansk stiftelse grundad 1936 av Henry och Edsel Ford, som enligt stadgarna skall arbeta för att främja världsfreden, friheten, demokratin, det ekonomiska välståndet och skolväsendets demokratisering och har ungefär 150 miljarder kronor i tillgångar. Den som besöker stiftelsen hemsida förstår att han hamnat i PK-ismens högborg där det satsas på genusfrågor, klimatförändringar, etnisk rättvisa (bilden), kreativitet och fria uttryck. The Ford Foundation ”investerar i transformativa idéer, individer och institutioner”. Hela tonfallet påminner om Allmänna Arvsfonden och Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor fast jag har inte sett något på Fordstiftelsen som antyder intresse för könsbytesfrågor.

Ford är inte ensamt. Där finns The Rockefeller Foundation, The Guggenheimer Family Foundation och hundratals, kanske tusentals andra. Den stora skillnaden mellan USA och Sverige är att nybakade PK-ister från universitet och högskolor i Sverige har gått direkt in i försörjning av politikerväldet medan motsvarande amerikanska progressiva människor har underhållits av privata intressen fram till det senaste året, kanske åren, då den amerikanska staten öppnat sina portar och hälsat woke-folket välkommet.