PATRIK ENGELLAU: På uppochnedvända språket

I sin klassiker 1984 illustrerade George Orwell några av diktaturens härskartekniker. En favoritteknik var att förvirra folket genom att påstå motsatsen till de verkliga förhållandena. Att med troskyldigt bibehållen uppsyn ljuga folk rakt upp i ansiktet kan man också säga. Orwell säger att sådant funkar och exemplifierade med paroller som ”krig är fred”, ”frihet är slaveri” och ”okunnighet är styrka”.

Jag vill inte anklaga det svenska politikerväldet för att utgöra en diktatur. Vi har fria val och etableringsrätt för nya partier så om medborgarna faktiskt vore missnöjda med politiken så kunde de för länge sedan ha åstadkommit storartade förändringar. Det visar sig emellertid att Orwells uppochnedvända språk med fördel kan användas även i en demokrati som den svenska.

Effekten blir densamma hos oss som hos Orwell. Vi blir vilseledda och bortkollrade när våra ledare påstår saker som vår intuition och ibland våra erfarenheter manar oss att ifrågasätta. Tag till exempel Stefan Löfvens löfte inför valet 2014 om att Sverige år 2020 skulle ha Europas lägsta arbetslöshet. Vem kunde tro på det? Men ändå, Löfven kanske visste något som jag inte visste. Skulle han verkligen våga dra en sådan fräckis utan att ha på fötterna? Det visade sig att han vågade. Frihet är kanske slaveri när allt kommer omkring.

Jag är egentligen en naivt tillitsfull person som utgår från att bemärkta personer och även vanligt folk talar rättvänt språk och alltså inom rimliga gränser går att lita på. Men jag är inte så blåögd att jag inte drar slutsatser av upprepade och numera, tycks det mig, snarast vanemässiga överträdelser från våra härskares sida. Gud hjälpe mig men jag tror inte ett ord på dem. Därför står jag inte ut med partiledardebatter.

Politikerna talar det uppochnedvända språket alldeles flytande. Troligen skulle de känna sig ovana och vilsekomna om de vore tvungna att tala den rättvända dialekten, ungefär som om de hamnade i Spanien och skulle ta sig fram med de spanska fraser de kanske lärde sig i skolan.

För några månader sedan var anhängarna av akademisk frihet i forskning och utbildning, till vilka jag anslutit mig, i uppror för att proposition 2020/21:60 Forskning, frihet, framtid – kunskap och innovation för Sverige ville inskränka forskningens frihet genom att uttryckligen begränsa ”det fria kunskapssökandet” till de ”rättsliga ramar som finns och utifrån den värdegrund som gäller”. Att ett antal politiska teser som bestämts av politiskt korrekta tyckare enligt lagen ska sättas högre än vetenskapens sanningar är bara en avspegling av Stalins djupa upplevelse att den som har makt naturligtvis ska bestämma vad som är sant.

Just när politikerna bestämt att Värdegrunden ska väga tyngre än den vetenskapliga sanningen blir epidemiologen professor Jonas Ludvigsson ansatt av en mobb på internet för att han forskat fram att barn ytterst sällan drabbas av coronat samt att lärare blir mycket mindre covidsjuka än representanter för andra yrken (utom sjukvårdspersonal). Om Ludvigsson därmed bröt mot Värdegrunden är svårt att veta eftersom Värdegrunden inte hunnit sätta ned foten överallt där den kan behövas men utbildningsminister Matilda Ernkrans blir upprörd och gratulerar sig själv till en formulering i proposition 2020/21:60 där det står att den akademiska friheten ska värnas.

Det är sant. Så här står det: ”I högskolornas verksamhet ska som allmän princip gälla att den akademiska friheten ska främjas och värnas”. Men samtidigt finns alltså en nyinsatt fras om att Värdegrunden smäller högst.

Min misstänksamhet mot exempelvis en utbildningsminister är som sagt grundmurad. Varför skriver man in i lagen det som varit regel på svenska universitet i århundraden, nämligen att akademisk frihet ska främjas och värnas? Jo, därför att man i nästa mening har tänkt att upphäva friheten och ställa den under Värdegrundens kommando.

Vad ska Ernkrans göra för att säkerställa att det verkligen blir Värdegrunden som får fälla avgörandena? Det hundra procent PK-istiska nationella sekretariatet för genusforskning i Göteborg håller på med en ”kartläggning”. ”Den kommer att vara ett viktigt underlag för att se om fler åtgärder behövs”, säger Ernkrans.

Är jag paranoid? Kan man bli något annat?

Patrik Engellau