”Ni har misslyckats med integrationen!” Så sa en framstående svensk partiledare med darr på stämman till sin politiske huvudmotståndare. Det var en anklagelse för svek och okänslighet inför de invandrade offrens lidanden. Man förstod att partiledaren var en god politiker som aldrig själv hade underlåtit att genast integrera invandrarna.

Ingen blir förvånad över ett uttalande som detta. Det blåser förbi som ett höstlöv. Jag citerar det för några bekanta och de rycker på axlarna och säger ”vaeremederå?”.

Jag kan komma på åtminstone två saker som är anmärkningsvärda och till och med chockerande med deklarationen. Det första är att man inte automatiskt kan identifiera partitillhörigheten hos talaren. Det kunde ha varit en socialdemokrat som talade om Reinfeldt-regeringens tillkortakommanden. Det kunde ha varit Kristersson som talade till statsministern i förra veckan (vilket det råkar ha varit). Uppfattningen att det är en skam att inte integrera invandrarna är inte partiskiljande. Alla tycker så.

Att invandrare ska integreras är en uppfattning av ungefär samma dignitet som att demokrati och mänskliga rättigheter är bra. Knappt något är så sakrosankt som detta. Jag kan på rak arm inte komma på något som är så genuint och förbehållslöst allmänt godtaget som att politiker ska integrera invandrare. Inte ens den statliga Värdegrunden är då djupt aktad, det vet jag för om man nämner Värdegrunden inför ett sällskap så sitter alltid någon och hånflinar. Integrationen är till och med populärare än kungahuset ty det finns en republikansk förening som inte hotas av några lagar men om du ifrågasätter politikernas ansvar för integrationsprojektet så ligger det nära till hands att du råkar ut för hetslagstiftning.

Den andra anmärkningsvärda och till och med chockerande saken är att politiker inte kan integrera invandrare. Det är inte fråga om att politikerna är okunniga och därför inte lyckas med sin självpåtagna uppgift. Det är inte heller så att politikerna borde skickas på kurs i invandrarintegration eller att de borde ersättas av andra ledare som har bättre träning i den grenen. Det är nämligen – så som vi redan visste om vi hade besvärat oss med att fundera lite på saken – alltså att uppgiften är omöjlig enligt den kända devisen att man kan leda en häst till vattnet men inte tvinga honom att dricka. Sådana åligganden är helt enkelt ogenomförbara. Mission impossible, liksom.

Integration inträffar inte om integrationskandidaten inte vill. Hur mycket den integrationsvillige politikern än vill och hur mycket han än mutar så blir det ingen integration om kandidaten inte hänger sig åt projektet. Om han däremot av hela sitt hjärta önskar att bli integrerad, till exempel i den svenska kulturen, är det inte så svårt att lyckas. Svenska språket må vara knepigt men det går att lära sig. Kandidaten kan underlätta det hela genom att skaffa sig ett svenskt namn. En singaporean som jag känner heter Hoo Lin men kallar sig Steven för att lättare göra karriär som skräddare. Han tycker inte att detta är förnedrande fjäskigt utan bara smart. En gång hade jag en Kurdistanfödd anställd som blivit helsvensk genom att hennes pappa varje dag lämnade och hämtade henne på Östra real och vid hemkomsten tvingade henne att göra läxor vare sig några föreskrivits i skolan eller inte.

Om vi lägger ihop dessa två anmärkningsvärda och chockerande saker så kommer vi fram till ytterligare en tidigare endast vagt känd sak som är om möjligt ännu mer uppseendeväckande. Det är att våra ledares frivilligt påtagna och aldrig ifrågasatta uppgift är att göra en grej som är omöjlig för dem.

Moderna människor – vilket brukar tolkas som lite förnuftigare och mer vetenskapligt sinnade människor – har en tendens att uppfatta gamla tiders trossatser som vidskepliga och utan sakligt fundament. Till exempel tycker vi att det var skrockfullt att be i kyrkorna för svenska segrar under Gustaf II Adolf i det stora kriget i Tyskland. Krigslyckan bestäms väl inte av böneoffer!

Lik förbannat tror vi numera, trots årtionden av misslyckanden, att politiker genom att offra miljarders miljarder på SFI och liknande projekt ska kunna integrera invandrare som liksom den istadiga hästen inte vill dricka av vattnet.