Sedan många år har jag på sociala medier märkt att det ofta görs en koppling mellan dagens svenska ”värdegrundsdemokratur” och det forna DDR. Sverige beskrivs som ett ”DDR Light”, bara något mildare i sin totalitära repression än den kommunistiska ”folkrepubliken”. Expo, med sitt omfattande arkiv och klappjakt på dem som de klassar som rasister, blir den svenska motsvarigheten till tyska Stasi.  

DDR, eller Östtyskland, existerade som en del av det kommunistiska östblocket mellan 1949 och 1990, då det kollapsade något år före Sovjetunionens sammanbrott. Ryggraden i republikens totalitarism var säkerhets- och underrättelsetjänsten Stasi, vars huvudsakliga verksamhet bestod av övervakning av den egna befolkningen. Opposition och republikflykt var förbjudet enligt lag. År 1988 hade Stasi drygt 91 000 heltidsanställda och 189 000 agenter, inofficiella medarbetare (IM). Över 600 000 personer av landets drygt 16 miljoner invånare har varit registrerade som IM. 

Jag mejlar en kunnig person, som under ett helt yrkesverksamt liv har rapporterat från stora delar av världen, och frågar om man ändå inte kan jämställa den propaganda som statsmakterna och deras allierade inom media under decennier har utsatt svenska folket för, med hjärntvätt likande den i DDR? Skribenten, som av olika skäl vill vara anonym, tycker inte att hjärntvätt över huvud taget är ett relevant begrepp, och förtydligar: 

Tror ej mkt på detta begrepp. Det vi hörde i barndomen om kinesisk mm brainwash visade sig ju vara ett anti-kommunistiskt propaganda-påhitt.  

 Det utmärkande med stater som DDR och Kuba var ju att INGEN trodde på regimen. Så snart den sa nåt förstod alla att det var tvärtom.  

 Om du dras till såna förklaringar för att tolka det som skett i Sverige tror jag inte det leder nånvart. Det märkliga med Sverige är ju att ensidigheten inte uppnåtts med statligt våld eller hot – utan frivilligt.  

Folk tror inte på saker för att de är tvungna utan av en massa andra skäl. Några tror av fanatism, andra av bekvämlighet, eller enfald, eller en blandning av dessa. Påverkan finns förstås, men det är svårt att analysera hur den fungerar. Olika kulturer skapar konsensus på olika vis. Ofta är den förljugna bilden en idealbild av ett samhälle som vill se sig självt som godare än det är – israelers vägran att se ockupationen för vad den är, inklusive vägran att tro på rapporter därifrån. Kanske jämförbart med svenskars vägran att tro på dåliga nyheter om migration. Alla, eller nästan alla, har känt impulsen att förneka data som torpederar deras världsbild. 

Men kan man inte ”långtidsmarineras” i värdegrundspropaganda? invänder jag. Jag känner till den repression som inträffar om man inte följer de politiskt korrekta påbuden. Jag vet också hur de skrämmer dem i min krets, som är kvar i yrkeslivet, till tystnad. Till och med om de är aktiva i någon förening på fritiden, så ska man även där bekänna sig till Värdegrunden. Då kan det kosta både social prestige och ens barns idrottsaktivitet att inte omfatta de honnörsord som mångfalden kräver. ”DDR och Kuba verkar ju nästan att föredra”, invänder jag, och får svaret: 

Värdegrundstjafset är inte hjärntvätt, det är terror – liksom det inte gick att komma in på högre studier utan att vara medlem av partiet eller delta i demonstrationerna utanför USAs ambassad. Det är en mkt intressant form av soft terror, mer effektiv just därför att det inte är statsterror. 

För att gå vidare på detta spår kontaktar jag Per Landin, fil dr i tyska och författare som har skrivit många böcker om Tysklands moderna historia. Han reste i DDR under hela 1980-talet som reporter för Sydsvenskan och Dagens Nyheter. När jag frågar honom om skillnader och likheter mellan dagens ”värdegrundsdemokratur” i Sverige och det totalitära klimat som var medborgarnas vardag i ”folkdemokratin” DDR, säger han att vi bör vara försiktiga med sådana jämförelser. Här behöver vi inte vara oroliga för att någon ska komma och knacka på dörren och ta med oss till Stasiförhör. DDR var en stenhård diktatur, Sverige är en demokrati. Ändå finns i Sverige tendenser till ett ”amerikaniserat DDR”. Man får säga vad man vill, men går man över en osynlig gräns slutar telefonen ringa; säger han och fortsätter: 

När jag växte upp låg ”1984 ” i framtiden. Idag har Orwells bok blivit kusligt aktuell när vi med koder, kreditkort, mobiltelefoner tror oss vara friare än någonsin, men snarare befinner oss i ett globalt fängelse. Orwells bok handlar också om hur orden får nya betydelser och tankeutrymmet krymper. Idag har vi ett samhällsklimat där rädslan för exkludering gör att många undviker vissa ämnen och ord.  Inte ens i DDR tror jag att man skulle vågat gå in och ändra i döda författares böcker, som man här gjort med Astrid Lindgren.  

I DDR var statsmakten synlig och man visste vad som gällde; här känner folk att vissa saker bör man inte säga, utan att man vet varför. Vi har myndigheter som vi inte vet vad de håller på med och som implementerar en värdegrund som hela tiden kan förändras och anpassas efter statens önskemål. 

Per Landin framhåller att det är fel att tro att det politiska ledarskiktet i Sverige skulle ha haft DDR som förebild, snarare förhöll det sig tvärtom, att de såg upp till oss. DDR kallade sig för en ”folkdemokrati” och hade på pappret ett flerpartisystem, men alla partierna var underordnade det statsbärande partiet SED.  

Skolsystemet mellan länderna påminde dock om varandra. Enhetsskolan syftade i bägge fallen till att hjälpa arbetarklassens barn, premierade sociala färdigheter och ”kritiskt tänkande”, vilket i praktiken betydde att man granskade något utifrån den socialistiska värdegrunden. Anpassning var viktigare än opposition, kvantitet kom före kvalitet.  

Det som verkligen skiljer är den ständiga militära närvaron i DDR, även i skolorna.  Och naturligtvis att medborgarna i DDR var instängda i sitt eget land, betonar han. 

Vad beträffar hjärntvätten, tycker han att det är ett begrepp som kan appliceras på Nordkorea, inte på DDR. 

I DDR hade man tillgång till västtyska medier. Det fanns en offentlig verklighet och en privat. På sätt och vis kan man säga att det är något liknande som gäller i Sverige idag. Vi får lyssna på vad som sägs i Norge och Danmark för att få veta hur det ligger till här hemma.  

Det får mig att tänka på hur jag sommaren 2014 var med i programmet Danmarks Röst från Köpenhamn. Det var danska public servicekanalen Radio24syv, som under mottot ”Du gamla, du yttringsfria”, under ledning av historikern och författaren Mikael Jalving, sände intervjuer av kritiska blågula röster över sundet, Förebilden var Voice of America som under kalla kriget sände västpropaganda över järnridån till de kommunistiska satellitstaterna i Östeuropa. Så kan det gå. 

Jag har under senare tid alltmer börjat både känna och tycka att den värdegrundspropaganda som sedan länge genomsyrar hela det svenska samhället på snart sagt alla plan, är att jämställa med hjärntvätt. Samma sak har jag tyckt att parallellen till DDR har sin relevans. Emellertid är det lätt att reagera alltför emotionellt när landet som man lever i håller på att förstöras inför ens ögon. Då kan det vara särskilt viktigt att tänka ett varv till, som personerna i den här texten har gjort, så att begreppen som man använder inte förlorar sin betydelse. 

Bild: Stasis fängelse Hohenschönhausen utanför Berlin. Fotografi av skribenten.