När blir ett manssamhälle ett kvinnosamhälle? Är det när flickor lyckas bättre än pojkar i skolan? När kvinnor dominerar bland jurister och läkare? Eller är det när traditionellt manliga perspektiv på tillvaron reflexmässigt avfärdas som otidsenliga och omoraliska?

De flesta vet idag att kvinnor dominerar inom högre utbildning. 2019 hade 50 procent av alla kvinnor i Sverige i åldrarna 25-64 år studerat vidare efter gymnasiet. Bland männen var siffran 38 procent. Läsåret 2018/19 var 61 procent av alla registrerade studenter kvinnor. Bland de studenter som tog en examen utgjorde kvinnorna 64 procent och männen således bara 36.

Om inte utvecklingen bryts kommer kvinnor alltmer att ta över det offentliga Sverige. Ändå – och detta är det märkliga – framställs kvinnor fortfarande som underdogs. Vi kan ta ett exempel bland många möjliga. Det gäller den alltmer kvinnodominerade juristkåren.

Enligt siffror från nätverket “Hilda”, som existerar inom ramen för Advokatsamfundet och som verkar för att lyfta fram kvinnliga jurister, var 62 procent av alla nyutexaminerade jurister 2016/17 kvinnor. Den enda yrkesgrupp inom juristkåren där män fortfarande är i tydlig majoritet är advokaterna. Bland yrkesverksamma advokater utgjorde kvinnorna 2018 bara 32 procent, men andelen hade ökat i förhållande till 2013 och 2008 då andelen var 20 respektive 16 procent. Däremot var kvinnorna i majoritet bland de “biträdande jurister” som arbetar vid advokatbyråerna och som alltså är advokater under utbildning. Med andra ord kommer det fler nya kvinnliga advokater än manliga, vilket på sikt betyder att de antagligen kommer bli fler än männen.

Vid våra domstolar har vi cirka 2300 ordinarie och icke-ordinarie domare. 2018 var 54 procent av de ordinarie domarna kvinnor. 2013 var det 47 procent kvinnor och 2008 41 procent. Bland domstolscheferna utgjorde kvinnorna (2018) bara 44 procent. Siffran hade dock stigit markant i förhållande till 2013 (34 procent) och 2008 (19 procent). När det gäller åklagarna var andelen kvinnor 60 procent. Och på Ekobrottsmyndigheten fanns det 71 procent kvinnor i ledningsgruppen, 54 procent kvinnor bland operativa chefer och 64 procent kvinnor bland kammarchefer.

Bilden är alltså tydlig: Vi har en klar majoritet kvinnor bland nyexaminerade jurister och detta förhållande avspeglas alltmer i den aktiva juristkåren.

Men är detta ett problem? Tja… Det beror på vem man frågar. En viss typ av problem verkar många kunna hitta i samband med förhållandet män/kvinnor i juristkåren i alla fall. Googla på “kvinnliga jurister problem” får ni se. Flertalet av de artiklar som kommer upp handlar om de problem som kvinnliga jurister möter i arbetslivet: kvinnliga advokater når inte fram till chefspositioner, kvinnor utsätts för sexuella trakasserier, kvinnor får slåss mot gamla fördomar. Samma typ av artiklar dyker för övrigt upp om man googlar “manliga jurister problem”… Kvinnliga jurister framställs alltså som förfördelade trots att de i realiteten håller på att ta över hela yrkesskrået.

Tendensen att framställa kvinnor som underdogs är också tydlig i den branschrapport, “Framtidens jurist 2020”, som Norstedts juridik har tagit fram. Enligt rapporten tycker 59 procent av de tillfrågade juristerna att deras arbetsgivare brister när det gäller “jämställdhets- och diversitetsfrågor”. 78 procent av de kvinnliga bolagsjuristerna upplever att det är svårare för kvinnor än för män att nå ledande positioner. 67 procent av de yngre juristerna tycker att det är för låg grad av “diversitet” i ledande befattningar. Dessa punkter redovisas i rapportens inledande sammanfattning (s. 6-7) och då under rubriken “Den juridiska organisationskulturen”.

Inte ett ord om de eventuellt nya problem som dykt upp i samband med att kvinnorna tar över juristkåren. Inte ett ord om huruvida män kan ha svårt att passa in i vad som rimligtvis är en allt mer kvinnligt färgad “organisationskultur”. Kvinnor tar över, men de traditionella normerna ska ändå utmanas. Underlätta för kvinnor! Mer “diversitet”! (Och bättre “work-life balance”.)

Ger inte det här en ganska bra bild av samhället i allmänhet? Kvinnor flyttar fram sina positioner och tar över vissa sektorer. Ändå matas vi med budskapet att kvinnor får kämpa hårdare än män och att det viktigt att kvinnorna får än mer inflytande.

Frågan man kan ställa sig är om alla de artiklar man kan hitta som handlar om hur kvinnor får kämpa mot män och förlegade normer för att ta sig fram i yrkeslivet och alla dessa rapporter som reflexmässigt fokuserar på kvinnliga perspektiv vittnar om att vi fortfarande lever i ett manssamhälle: Kvinnor kommer fram men de har det fortfarande tufft. Eller är det kanske snarare så att den självklarhet med vilken många tänker att det är just kvinnor som ska uppmuntras, uppmärksammas och lyftas fram – trots att de redan är så framgångsrika – tvärtom vittnar om att vi har lämnat manssamhället bakom oss och i stället lever i ett kvinnosamhälle.

Den amerikanske författaren Rollo Tomassi är en av de tänkare i USA som numera öppet talar om ett “gynocentriskt” samhälle. Han använder också ett begrepp som “a feminine-primary social order”. Ett konkret tecken på att vi lever i ett samhälle där kvinnliga perspektiv framställs som de objektivt korrekta är att de män som lyfter fram teorin om den kvinnliga dominansen ofta avfärdas som primitiva högerextremister. Vi har samma fenomen med abortdebatten i Sverige. Alla konservativa partier har gett upp försöken att diskutera eventuella restriktioner i vår generösa abortlagstiftning eftersom de vet att det kostar för mycket. Vissa saker får inte ifrågasättas.

Titta gärna på några av Tomassis YouTube-videos eller läs någon av delarna i hans bokserie “The Rational Male”. Det finns anledning att tro att hans – och andras inom samma område – tankar kommer få ett allt större genomslag. I alla fall så länge flertalet kvinnor inte bryter med den destruktiva radikalfeminism som bryter sönder vårt samhälle med sin oresonliga utopism, sin gränslöshet och sin djupa irrationalitet.