Den kände näringslivsideologen Sture Eskilsson, tidigare anställd på Svenska Arbetsgivareföreningen och numera bortgången, brukade säga att svenskar är som ett stim av sniglar med vilket han menade att vi alla rör sig åt samma håll men ganska långsamt.

I serien samtal om svenskheten kan denna liknelse om stimmet vara fruktbar. Bra liknelser är sådana där vi genast känner igen oss. Att vi svenskar är – och ännu mera var – som fiskar i ett stim betyder inte bara att vi rör oss i samma riktning utan också att vi tänker likadant; varför annars denna likriktning? Det betyder även att vi gillar den stimmets homogenitet som när vi sätter ord på saker och ting kan kallas jämlikhet eller åtminstone respekt för nästan.

När jag framförde detta till min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro tyckte hon att den bild jag målade upp var konstig. Inte kan väl överklassen och underklassen samsas på det viset? utbrast hon.

I Brasilien, landet där ordet ”lagom” inte kan översättas till något bättre än ”ordinär” eftersom tankefiguren ”lagom” inte existerar, utgår underklassen från att överklassen, särskilt politikerna, målmedvetet försöker skoja och bestjäla folket, vilket den för det mesta också gör, medan överklassen ser på vanligt folk ungefär som Hillary Clinton betraktade Trumps väljare, alltså som obildade och beklagansvärda vilket förstås inte är helt obefogat.

Lärarinnan gapskrattade vid tanken på att tillämpa stimliknelsen på sitt eget folk. Förstår inte den svenska underklassen att den blir lurad? sa hon.

Frågan grep tag i mig och fick mig att tänka. Har Sveriges folk genom århundradena varit vilselett och svindlat av sin egen överhet? Har Sverige blivit ett rikt land för att en överklass av utsugare skörtat upp folket? Tankefiguren är faktiskt helt à la mode. Västvärlden blev rik för att den plågade och bedrog svarta slavar och tropiska kolonier, det får man numera lära sig på universiteten. Men föreställningen att Sverige genom historien skulle ha vandrat den vägen skavde i mig. Den brasilianska berättelsen stämmer inte för Sverige. Men hur skulle jag övertyga lärarinnan om karaktären hos den djupa kulturskillnaden mellan våra två länder? Hon tolkade Sverige som om det hade varit Brasilien.

Vi kan ta en annan sverigemetafor som formulerats av Lorentz Lyttkens, sa jag. Alla svenskar rör sig åt samma håll och har samma mål ty de sitter i samma tåg. Men en del reser första klass och andra tredje klass.

Stimmet har alltså blivit socialt skiktat? sa lärarinnan vänligt ironiskt. Men jag tror att jag förstår, fortsatte hon. Tågmetaforen är bra. Om tåget spårar ur måste alla anstränga sig för att få upp det på banan igen vare sig de är överstar eller järnbruksarbetare.

Just så, fyllde jag i. Så länge klasserna respekterade varandra och hade befogat hopp om en bättre framtid så kunde de i och för sig internationellt sett obetydliga klasskillnaderna tolereras.

Poängen är att den allmänt spridda tilliten mellan klasserna gynnade alla, fortsatte jag. Det låter idylliskt och romantiserat till och med i mina egna öron, men jag tror det är förklaringen till Sveriges framgångar. Överklassen ville att underklassen skulle få utbildning och allehanda förbättringar eftersom det skulle gynna alla och underklassen förstod att den med hårt arbete, pålitlighet och pliktkänsla skulle förkovra sina egna och ättlingarnas liv. Klasserna insåg att de hade mer att vinna på att lita på varandra än att lura varandra. Och så blev det hur underligt det än kan verka. Det naturliga för människan är att bilda släktgrupper, klaner eller stammar, som bekämpar varandra men hos oss och i ett antal andra områden skapades enheter som kallades nationer inom vilka folk kunde samarbeta, ofta i fredlig konkurrens, i stället för att slåss mot varandra.

Det är faktiskt mycket märkvärdigt om det verkligen är sant, sa portugisiskalärarinnan. Jag undrar hur den där stimmentaliteten kunde få fäste i det svenska folket. Det har den aldrig riktigt gjort i mitt land. Det är kanske därför Brasilien aldrig blivit den framgång, utom i fotboll, som brasilianarna genom tiderna hoppats på. Vi har drömt om att ”jätten ska vakna” men det sker aldrig. (På bilden har den brasilianska nationalmyten just förverkligats).

Ett av Sveriges problem idag, sa jag, är att vi haft ett så stort inflöde av migranter som inte har en susning om den fiskmoral som gjort Sverige så mycket gott. Det går inte ens att förklara. Ord räcker inte för att förstå en samhällsanda, det krävs erfarenheter. Inte ens svenskarna själva begriper detta till fullo. De vill hellre racka ned på den svenska anda och kultur som gjort oss så unikt framgångsrika. Hur ska de då få hundratusentals nyanlända att anamma den svenska mentaliteten och hjälpa till att bygga nya framgångar?

Underligt nog kommer det där nedrackandet på den svenska andan och kulturen från överheten. Den politiska korrektheten och alla föreställningar om att svenskar innerst inne är rasister kommer inte från de lägre skikten utan uppifrån samhällets topp. Att överheten börjar förakta vanliga människor och hålla dem för racistfascister är, vad jag kan förstå, något nytt i vår historia. Sverige börjar på olika plan bli mer likt Brasilien där överheten aldrig känt någon tilltro till folket. Samtidigt verkar inte det svenska folket riktigt ha hängt med i svängarna. Det tror fortfarande på överheten. Det förstår inte att överheten under de senaste decennierna skaffat sig en ny agenda som inte handlar om att styra landet folkets väl utan för sin egen och välfärdsfolkets väl, såväl administratörernas som klienterna.