När min mor låg döende samlades sönerna kring dödsbädden. Pulsen avtog, närmade sig noll. Andningen hördes inte mer. Tystnaden i rummet var bottenlös. Undersköterskan som satt med oss, en filippinska, sade plötsligt: ”Det är så fint att se er barn här. Här i Sverige dör de flesta ensamma.” 

Här i Sverige dör de flesta ensamma. Varför? Hur blev det så? Vad är det för mantran vi har, som till och med lyckas slå ut det mest verkliga? Vad är det för en grundinställning, för idé, som är förutsättningen för en sådan likgiltighet inför liv och död? 

För inte så länge sedan utgjorde tron på Gud mångas fundament i tillvaron. Tron på att bakom allt föränderligt fanns en grund. En mer eller mindre god grund. Som ville oss väl. Det rörde sig om en filosofi, en förståelse av tillvarons existentiella och ”metafysiska” sidor, där lidande, död, sorg, smärta, hade sin plats och fick sin förklaring. Hur som helst fyllde det språket en funktion. Det gav oss ett större perspektiv. Ett djupare seende i detta som är att vara människa under en himmel på denna jord. De flesta har vänt detta språk ryggen. Det är idag helt comme-il-faut att både förkasta och håna detta i vår historia så väsentliga försök till förståelse av tillvaron. Människan tycks istället ha fullt upp med sig själv, i ordets mer inskränkta mening. Grupperingar som ”Humanisterna” stoltserar med sitt snusförnuft (”Titta, det här är min näsa, och det är vetenskapligt bevisat!”), tankar som liksom stannar vid sig själva, samtider som speglar sig i sin egen samtid. Perspektiven saknas. Och därmed såväl dåtid som framtid. 

Hur hamnade vi då i detta liksom permanentgjorda nu? Vad är det för ett mantra som lett oss hit? Jag föreslår ett ord som kan te sig paradoxalt. Ett ord som kan fånga in ett skeende som samtidigt är ett icke-skeende: utvecklingen. Den blinda tilltron till utvecklingen som sådan. Idén att den är alltings motor, utgångspunkt och mål. ”Vi kan inte stoppa utvecklingen”, säger man, och låter saken bero.  

När min mor dog föll det på mig att ordna allt kring begravningen (syskonen hade annat för sig). Jag anlitade Fonus. Gravstenen dröjde, så jag ringde upp byrån och undrade var den tagit vägen. Fonus förklarade att vi gör våra gravstenar i Kina och att det blivit en försening i leveransen.   

Gravstenar från Kina? 

Samtidigt är vårt eget land rikt på sten. Stenhuggerierna läggs ned, gravstenarna inhandlas från Kina. 

Hur mycket är vi egentligen beredda att offra i utvecklingens namn? Hur långt måste utarmningen gå, innan vi lär oss säga nej, och välja en väg som gynnar oss själva? Som håller vår ekonomi, vår kultur, vår förmåga att ta ansvar för det som är vårt eget vid liv? ”Vi kan inte stoppa utvecklingen”, upprepar man, som om ingenting annat gick att säga. Inte nog med att mantrat gör att vi slipper ta ansvar för oss själva, det legitimerar avfärdandet av alla som vill ta ansvar, av alla som förstår att framtiden tillhör dem som ser om sitt eget hus. Ansvaret är alltid nära. Ansvaret är konkret. Vi tar hand om våra egna barn inte för att det är en social konstruktion, utan för att de är vårt eget kött och blod. Kärlek och omsorg är en intim historia. Människor är inga abstraktioner, ja annat än för dem som förblindade av sina mantran måste göra dem till just sådana. Liksom psykopaten saknar gränser, saknar vår samtid en förståelse för den gränslöshet som är dess främsta begränsning. I ett frenetiskt och liksom mekaniskt (utvecklings)arbete med att undvika det mest verkliga – det traderade, det vi ärvt, natur som kultur – driver man fram lösningar som inga lösningar är på de problem man själv sett till att orsaka. Man angriper konsekvenserna av problemen för att undvika problemen. Politikern som blundar för sin framfart genom att lägga i en ännu högre växel. Ideologen som kastar allt överbord för sin dröm om en total ”frihet” eller ”trygghet”. Allt blir till styrmedel, förändringen – ”utvecklingen” – ett sätt att slippa alla begränsande lojaliteter och förpliktelser. 

I detta läge ställs inte några avgörande frågor. Vad om t ex den nya teknologin i själva verket förslavar människan? Vad om den suddar ut de gränser som utgör henne? Vad om den istället för mer frihet möjliggör en gränslös politisering och kontroll över individen? Vad om samtalet som sådant omöjliggörs? Vad om våra barn far illa av denna vår bekvämlighet och blinda tilltro? 

Frågor som måste ställas och som inte besvaras så länge vi värjer oss för vårt eget ansvar för vårt eget öde.  

Einar Askestad är skönlitterär författare.