En amerikansk vän som inte vet så mycket om Sverige förklarade för mig att han tycker att vårt land är underligt. Det är som ett skepp där det högre befälet sitter i bekväma stolar på kommandobryggan och grälar med varandra utan att bry sig så mycket om vart fartyget är på väg, sa han.

Jag tyckte det var en insiktsfull observation från en som inte känner Sverige så väl. Du har rätt, sa jag. Befälet struntar i alla knappar, reglage, rattar och annan instrumentering som styr skeppets färd. Varför det? sa amerikanen. Därför att de håller på med något mycket viktigare, svarade jag, nämligen att ta reda på vilka de är.

Amerikanen såg nollställd ut på det sätt man gör när man inte fattar ens så mycket att man lyckas formulera en fråga. Tänk så här, sa jag. Förut visste befälet om de var socialister eller borgerliga eller om de kanske lutade åt det ena eller det andra hållet. Men det fanns en stabil högerpol och en stabil vänsterpol. Politiken handlade egentligen bara om att stäva åt höger eller åt vänster och vad övrigt var var bara ingenjörskonst som att smörja propelleraxlarna, fylla på bränsle och knacka på barometern.

Men numera känns ingen av de gamla polerna längre särskilt attraktiv. Vad ska befälet göra då (bortsett från att värna om sina egna bekväma stolar)?

Världen utanför kommandobryggan visar sig bestå av två sorters människor, dels de som med sitt arbete försörjer befälet, dels de som försörjs av befälet. De förra är nettoskattebetalare, de senare är nettoskattemottagare. De försörjda indelar sig också i två grupper, dels befälets och välfärdssystemets klienter, dels välfärdsstatens administratörer.

Den stora frågan är om befälhavarna ska ta parti för nettoskattebetalarna eller för nettoskattemottagarna, de två nya polerna. Den frågan är ett besvärligt krux eftersom befälet ännu inte lärt sig att orientera i detta nya kraftfält. I det nya systemet finns två helt nya ideologier, en för vardera polen, å ena sidan PK-ismen som omfattas av nettoskattemottagarna (eftersom PK-ismen förklarar att många, nästan alla faktiskt, människor är offer och därför måste försörjas och omhändertas i befälets regi), å den andra det sunda fönuftet, som är nettoskattebetalarnas framgångsformel.

Situationen är kort sagt förvirrad och det är troligen detta som gör att befälet ägnar sig åt att pladdra i stället för att hantera skeppet. För lite mer än två år sedan skrev jag att det särskilt var två partier som vacklade mellan polerna och inte visste vart de hörde, det före detta folkpartiet och centerpartiet. Om folkpartiet skrev jag så här:

Vi ser en ny polaritet mellan två motsatta kraftfält. Å ena sidan finns politikerväldet med sitt välfärdsindustriella komplex och sin härskarideologi som är PK-ismen. Å den andra finns den nettoskattebetalande medelklassen av småborgare och gråsossar som använder sitt förnuft för att orientera sig i tillvaron.

Det är mycket möjligt att de före detta folkpartisterna känner sig som ”borgerliga” enligt den gamla skalan men det säger inte så mycket om var man placerar sig på den nya skalan. En bög, till exempel, kan lika gärna vara höger som vänster enligt det gamla systemet, men i det nya sällar han sig nästan säkert till PK-isterna. En industriarbetare på Scania – nettoskattebetalare – instämmer nog snarare i förre chefen Leif Östlings morrande fråga angående skatterna – ”Vad fan får jag för pengarna?” – än i Mona Sahlins statsfromma uttalande om att det är häftigt att betala skatt.

Centerpartiet har åtminstone tillfälligt, under svår inre ångest, bestämt sig för att orientera sig mot nettoskattemottagarnas pol. Även kristdemokraterna, moderaterna och socialdemokraterna har inre slitningar.

Medan partierna funderar över vilka de är kommer det mest prat ur dem. I partiledardebatten i januari förra året när det precis hade smällt en bomb tvärsöver gatan från TV-huset i Stockholm sa Stefan Löfven till svenska folket:

Välfärdsstaten behöver repareras. Jag hör er ilska. Framtiden ska handla om er.

Har du märkt något? Eller var det som Ulf Kristersson sa vid samma tillfälle: ”Det här är inte mitt Sverige, vi har förlorat kontrollen”.