När jag för många år sedan arbetade en sommar på ett behandlingshem för missbrukare stötte jag då och då ihop med socialhandläggare som helt uppenbart hade opassande relationer med sina klienter. Jag minns särskilt en ung, söt och aningslös tjej på 20-22 som var uppenbart förälskad i en råbarkad och våldsam missbrukare som åkt ut och in på kåken för grova brott sedan tonåren och som nu manipulerat henne att tro att han minsann skulle ändra sig.

Hennes känslor för klienten märktes i alla sammanhang, från det sätt på vilket hon talade om och till honom till de simmiga och lätt pilska blickar hon gav honom när hon trodde att vi andra inte såg. Han hann knappt mer än vila upp sig ett tag på behandlingshemmet förrän han flyttade ut och raka vägen in i hennes hem.

Hur det gick sedan förtäljer inte historien för när sommaren var över gick jag vidare till andra jobb. Vad den unga socialsekreteraren gick vidare till vill jag inte ens tänka på.

Samma känsla som jag fick när jag befann mig i samma rum som socialhandläggaren och klienten fick jag när hörde Sveriges Radios reporter Sanna Drysén intervjua islamisten Raad al-Duhan i ett snyftreportage 2019.

Intervjun ingick i en granskning av Säpos granskning av säkerhetsrisker. Man skulle kunna säga att hela granskningen faktiskt gick ut på att svartmåla Säpo och framställa det som rättsosäkert att överhuvudtaget granska islamister. Och Sanna Drysén gjorde vad hon kunde för att framställa Raad al-Duhan som en helt vanlig grabb som aldrig gjort en fluga förnär eller tänkt en elak tanke.

”Själv får Raad aldrig veta varför Säpo tycker att han är en säkerhetsrisk men han tror att det har att göra med hans pappa, imamen som i flera granskningar i Gävle Dagblad pekats ut som en extremist” berättar Sanna med mjukt tonfall och förklarar bestämt att både Raad och hans pappa avvisar anklagelserna som om de skulle vara mer trovärdiga än Säpo.

Det fanns en särskild ton inte bara i hennes sätt att berätta om Raad utan även i sättet på vilket de samtalade med varandra med varandra, något som påminde mig om de där socialsekreterarna som föll för sina klienter. Det kändes som att lyssna på en ung kvinna som läst för många shejkromaner och plötsligt träffat en livs levande mörkögd man att bli förförd av.

Jag kan självklart ha fel. Men plötsligt har jag börjat fundera lite på detta igen, nu då det har framkommit att Sanna Drysén har en privat relation med Raad Al-Duhan. Han har bott hos henne och idag är han skriven hos hennes mamma. Sannas mamma har i sin tur skickat brev till regeringen om sin oro för att han och andra jihadister behandlas illa i Sverige. Det tycks alltså finnas starka kopplingar mellan opartiska radiojournalisten och säkerhetsrisken.

Allt detta och mer därtill står att läsa på Doku, som granskar den jihadistiska miljön i Sverige. Till Doku säger Sanna Drysén att hon och Raad bara är vänner, och att den vänskapen växte fram först efter reportaget, men vem kan tro på en journalist som tar så lätt på allvarliga samhällshot att hon lierar sig med en islamist?

För Raad är islamist, hur mycket han än försöker låtsas att han ”inte ens är särskilt religiös”. På sin Facebooksida har han flera gånger gett uttryck för åsikter som inte hör hemma i vårt västerländska samhälle. Han kallar islamforskaren Magnus Ranstorp för ”smuts” och ”islamofob” och gillar kommentarer som kallar Ranstorp och andra islamismkritiker för ”vidriga samhällets parasiter”. Han ondgör sig också över ”detta bullshit med demokrati och yttrandefrihet” som gör det möjligt för människor att kritisera islam och har också skrivit att ”Största terroristen idag är Media”.

Ekochefen Klas Wolf-Watz uppger till Doku att han agerade så snart han fick kännedom om Sanna Dryséns koppling till Raad al-Duhan och Gävleimamens familj och att Sanna Drysén inte längre är anställd vid Sveriges Radio. Fortfarande ligger dock intervjun kvar på Sveriges Radios hemsida utan någon upplysning om den privata kopplingen mellan reporter och intervjuperson. Vad som är sanningen vet endast Sanna och Raad, men det står ju var och en fritt att lyssna på reportaget och fundera över vilka mekanismer som styrt denna reporters granskning.