Jag skrev senast om belätet, gudabilden, Lööf och hur hon befriat sig från varje krav genom att inte ha någon vision, inte låsa sin framgångsväg utan alltid ha alla dörrar öppna, för att kunna välja den som för tillfället gynnar henne bäst. För att bevara denna frihet är hon villig att förneka varje kunskap som skulle störa hennes på detta sätt obegränsade maktutövning. Personen Lööf är ett beläte, men man kan också göra ett parti till något översinnligt, ett beläte.

Nu ser jag att Lena Andersson har beskrivit socialdemokratin och upptäckt samma förhållningssätt i hela detta parti under hela dess historia:

Regeringens coronastrategi har varit att ”sätta in rätt åtgärder vid rätt tillfälle”. Inför kritiken som detta mött i samband med Konstitutionsutskottets utfrågningar står partiföreträdarna frågande. Det är inte att undra på, för tillvägagångssättet är genuint socialdemokratiskt. I ambitionen anas partiets ideologiska kärna: misstro mot principer, tilltro till den egna förmågan att rationellt bedöma vad Sverige behöver.

…Det säregna med socialdemokratin är att den saknar fundament. Snarare är den formad ur sina avståndstaganden: mot borgerliga klasskillnader och konstitutionalism, mot kommunistisk jämlikhet och deterministisk historiesyn.

…Ständigt på väg men ska ingenstans. Ingen vet som socialdemokratin hur man når dit.

Det förhållningssätt som jag funnit självtillräckligt och destruktivt beskriver Lena Andersson som karaktäristiskt också för det socialdemokratiska partiet. Hennes beskrivning andas däremot beundran.

Hur skall man kunna förklara denna skilda värdering? Visst, det är skillnad på ett parti och en individ (även om denna blivit alltmer liktydig med sitt parti). Det är också skillnad mellan ett parti som i olika avseenden varit mycket framgångsrikt i ett hundratal år och en partiledare som främst åstadkommit en maktbas för sig själv.

Men nu, i dagens politiska verklighet, leder deras tillvägagångssätt till samma destruktiva resultat. Vad kan det bero på?

Också socialdemokratin står utan förankring i verkligheten. Tidigare, under de första decennierna, var det en äkta folkrörelse. Vad kännetecknar ett parti som är stödd på och född ur en folkrörelse? Det förhåller sig till verkligheten på samma sätt som en vetenskapsman. Denna funderar på ett problem, använder sina kunskaper och intellektuelle förmåga till att forma en hypotes – och testar denna sedan genom experiment, genom att undersöka verkligheten.

Under sina lyckliga år gjorde socialdemokratin på det viset. Den hade folk i sina led med egna direkta erfarenheter av den tidens vardag, dess verklighet. De hade upplevt bristerna på egen hud. De formulerade ett förslag till förbättring, genomförde reformen – och fick direkt svar från sina egna medlemmar om hur den utföll. De kunde ”sätta in rätt åtgärder vid rätt tillfälle” – utan att ha behov av någon övergripande plan.

Det har alltså fungerat en gång, men det fungerar inte längre – därför att det socialdemokratiska partiet inte längre – lika litet som Annie Lööf – har någon kontakt med verkligheten. På område efter område skyr det verkligheten – nu senast brutalt avslöjat av deras hantering av Pisa-undersökningen. Det är likadant på andra områden.

Också där de sett problemen gör de inget åt dem, därför att deras maktposition då skulle hotas. Tydligast syns det i deras hantering av invandringen.

De har samma attityd som Anne Lööf, därför att den är bekväm och underlättar maktinnehavet. De har inte längre, lika lite som Annie Lööf någon uppfattning om vart de är på väg. De vill inte orientera sig. Då skulle de ju vara tvungna att välja väg.

Och socialdemokratin är inte längre en folkrörelse. De har inte längre en stor mängd medlemmar med direkta erfarenheter av politikens verkningar. Det är lätt för dem att hålla sig bekvämt okunniga.

Lena Andersson beskrev skarpögt socialdemokratins sätt att fungera. Men hon förstår inte vilka konsekvenser det har i dagens samhälle. I motsats till den tid då partiet var en folkrörelse, och alltså genom sina medlemmars och sympatisörers erfarenheter hade direktkontakt med verkligheten, seglar de nu fritt och utan styrsel, och ser detta tillstånd som en fördel för dem själva.