MOHAMED OMAR: Hollywoodbilden av den vite, rasistiske polismannen

Antirasister, som till exempel Tobias Hübinette, vår egen skattefinansierade forskare i ”kritisk ras- och vithetsforskning”, pratar ofta om ”rasstereotyper”.

På sin blogg skriver Hübinette:

Jag har åtminstone sedan 2010-talets början forskat och publicerat om rasstereotyper (en term som just jag f ö har populariserat om än kanske inte har myntat och jag föredrar då denna term före att tala om ”rasistiska stereotyper” vilket jag undviker att göra) och fr a föreläst i mängder av olika sammanhang och fr a mängder av gånger om både visuella rasstereotyper, språkliga sådana i form av rasord (en term som jag har myntat och som jag föredrar före att säga ”rasistiska ord”) och rasperformativa (ännu en term som jag har myntat och teoretiserat kring) iscensättningar på scen, på vita duken och på tv.

Hübinette, och andra likasinnade antirasister, menar att ”rasstereotyper” i olika medier påverkar folks attityder.

I USA förklarades polisen Derek Chauvin skyldig till att ha dödat George Floyd. Det tog bara juryn tio timmar av överläggningar för att bestämma sig. Han kommer att få sitta inne länge.

Jag misstänker att juryn, och andra som var inblandade i rättegången, var påverkade av hotet om upplopp och demonstrationer ifall Chauvin skulle frikännas. Konsekvenserna skulle bli allvarliga.

Jag funderar också på hur bilden av Derek Chauvin, ”den vite rasistiske polisen”, har påverkats av stereotyper i filmer och teveserier. Jag har kollat Hübinettes blogg, men inte sett att han skrivit något om denna vanliga stereotyp.

Jag kan tänka mig att många människor liksom redan ”visste” vem Chauvin var. De ”visste” hur han tänkte. De ”visste” att han var skyldig.

Många människor hade kanske en färdig bild i sitt medvetande, och en färdig berättelse, som liksom inplanterats där av underhållningsindustrin. Denna bild klistrade man bara på Chauvin.

Jag kom att tänka på detta då jag nyligen såg del två i kampsportsfilmserien Never Back Down: The Beatdown (2011). En ädel och vis svart man tränar ett gäng ungdomar i stridskonster som karate, brottning med mera (Mixed Martial Arts, MMA). Men han är också som en far för dem och lär dem goda värderingar.

Den ädle svarte mannen blir dock trakasserad av vita poliser som inte ser det goda han gör. De ser bara hans yttre och dömer efter det. Men mest av allt är de elaka, rasistiska och korkade. En polis utmärker sig i både rasism och elakhet. Denne polis, som spelas av en Rus Blackwell, ser till att den svarte tränarens dojo stängs genom att plantera en pistol i hans husvagn (se bilden).

Den gode, ädle och vise svarte mannen, som blivit ditsatt för ett brott han inte begått, slår sedan ner alla de vita polismännen – ett våld som publiken kommer att uppfatta som rättfärdigt.

Se scenen här:

Jag känner igen denne vite polisman och hans elaka hånflin från många andra filmer. I Quentin Tarantinos klassiker Pulp Fiction (1994) blir en svart man, Marsellus Wallace, våldtagen (!) av en vit polisman.

Den rasistiske, sadistiske polismannen Zed spelas av Peter Greene.

På senare tid har det gjorts flera filmer som skildrar hur vita, rasistiska poliser begår övergrepp mot svarta amerikaner.

Dramathrillern Detroit (2017) är baserad på en verklig händelse under raskravallerna i Detroit år 1967. Tre svarta tonårspojkar skjuts till döds av polisen. Visst, händelsen är verklig. Men det finns många verkliga händelser att göra film om. Att Hollywood väljer att just visa dessa händelser, tyder på en agenda.

En av rollfigurerna i filmen säger: ”Att vara svart i USA är som att ständigt ha en pistol riktad mot sitt huvud”.

Snart står han upptryckt mot en vägg, hotad av en vit polis med skjutfärdig pistol.

Filmen The Hate U Give (2018) är en bearbetning av en ungdomsroman med samma namn av Angie Thomas (2017). Sextonåriga Starr Carters tillvaro krossas när hon blir ensamt vittne till hur vita poliser skjuter ihjäl hennes barndomsvän Khalil. Budskapet tycks vara att de svartas hat mot de vita är berättigat: det är de vitas fel att de blir hatade.

I filmen Blindspotting (2018) skjuter en vit polis ner en svart man. En sympatisk svart man, spelad av Daveed Diggs, blir trakasserad av polisen, trots att det är hans vite vän som är gangstern. Här har man haft en tydlig agenda att ge ”vita drag” åt en svart rollfigur och ”svarta drag” åt en vit. Ett ganska vanligt grepp. Jämför till exempel med de klassiska Snuten i Hollywood-filmerna med Eddie Murphy där humorn bygger på att the good guy är en polis som ”uppför sig svart” (acting black) och gör ett bättre jobb än kollegorna med stereotypt ”vitt beteende”.

Läs min artikel om Snuten i Hollywood (Beverly Hills Cop) här.

I Monsters and Men (2018) blir en svart man dödad av vita poliser i Brooklyn. Mannen har inte gjort någonting förutom att vara svart. Vita poliser stoppar svarta ungdomar, visiterar och trakasserar dem utan anledning.

Det här var ett axplock. Om jag skulle nämna alla filmer som kommit ut de senaste åren med vita, rasistiska poliser skulle den här texten bli en bok. Poängen är att antirasister som Tobias Hübinette, som menar att ”rasstereotyper” påverkar beteenden, politik, strukturer med mera, helt ignorerar hur underhållningsindustrin skildrar vita poliser och att detta skulle kunna påverka hur människor tolkar verkliga händelser, till exempel George Floyds död.

Roger Ebert, en av USA:s kändaste filmkritiker, sade en gång: ”The movies are like a machine that generates empathy”.

Om detta är sant, torde detsamma gälla filmens förmåga att skapa antipati.

I boken Indoktrineringen i Sverige (1968) beskriver vänstertänkaren Göran Palm varför just underhållningsmedierna är så bra kanaler för politisk påverkan:

En svårighet med all politisk indoktrinering, dvs. för dem som bedriver den, är att publiken ofta är motspänstig och misstänksam. Det gäller då att hitta indoktrineringsformer som publiken inte bara kan finna lustbetonade och spännande utan som de förbinder med något annat än indoktrinering, t. ex. med avkoppling, och därför inte tar emot med politisk misstänksamhet.

Att bli medveten om indoktrineringen, skriver Palm, är nödvändigt för att kunna ta ställning:

Det finns som sagt inga samhällen som saknar indoktrinering, men för att kunna tänka och tycka någorlunda självständigt måste varje människa åtminstone försöka bli medveten om den indoktrinering hon ständigt utsätts för, annars kan hon inte ta ställning. Det bästa botemedlet mot indoktrinering är alltså kunskap om att indoktrinering förekommer – och att den ofta är särskilt effektiv när den dyker upp i sammanhang där ingen letar efter den, t. ex. i blomsterkataloger, uppslagsböcker och underhållningsfilmer.

Läs min artikel om Göran Palms bok Indoktrineringen i Sverige här

Det finns en skattefinansierad forskning och en skattefinansierad antirasistisk rörelse som ägnar sig åt hur icke-vita framställs i underhållningsmedier. Men denna antirasistiska industri är helt ointresserad av att försöka analysera vilken påverkan negativa bilder av vita kan ha.

BILD: Den rasistiske vite polismannen i filmen Never Back Down: The Beatdown (2011) har planterat en pistol i den svarte hjältens husvagn.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan visa din uppskattning genom att donera via swish till 0760078008 (Eddie) eller bli månadsgivare på Patreon.

Mohamed Omar/Eddie Råbock finns på FacebookVKGABMeweTwitter och Instagram

Mohamed Omar