Politikerväldet samt de anslagsfinansierade myndigheter över vilka väldet styr är omsättningsmaximerande analogt med att privata företag är vinstmaximerande. Båda typerna av maximering är svåra att leda i bevis men den betraktare som alltid minns vilken grundhållning som kännetecknar den betraktade organisationen får sig en säkrare förståelse.

Denna insikt slog mig som en blixt för många år sedan när jag under en resa till Småland läste lokaltidningens förstasida. Huvudrubriken var: ”Elsa, 81, svälter. Vad gör kommunalrådet?” Elsa bodde ensam i skogen och det hade snöat så mycket att hon inte kunde ta sig till matvaruaffären.

På ytan såg detta ut som kritik mot kommunalrådet men i verkligheten var det precis sådant kommunalrådet ville höra eftersom han i enlighet med sin art var omsättningsmaximerande. Han ville bestämma över mer pengar, flera anställda och en större organisation. Nu fick han argument för sin sak. Det tog inte lång tid förrän kommunen hade expanderat för att kunna hantera framtida Elsa-situationer.

När välfärdsstaten började expandera en bit in på det förra århundradet behövde man inte konstruera eller uppfinna angelägna uppgifter för det nya sociala projektet. Det fanns fattigdom, nöd, löss, kalla och dragiga utomhustoaletter, okunnighet och sjukdom så det räckte för att sysselsätta ett gradvis växande välfärdssystem. Omsättningsmaximeringen gick av sig själv och behövde ingen hjälpmotor för att hålla hygglig tillväxttakt.

Gradvis ändrades situationen. Under andra hälften av förra århundradet blev behovet av nya välfärdsinsatser successivt mättat. Vad gör en omsättningsmaximerande organisation när den upptäcker att förutsättningarna för fortsatt omsättningsmaximering undergrävs på ett oroande sätt?

Det finns flera metoder. En är att utveckla helt nya verksamhetsfält exempelvis genom att uppfinna ett antal psykiska funktionsnedsättningar som man tidigare inte brytt sig om men snart kan behandlas av nya professioner med nya terapier och mediciner. En annan metod är att importera nya klienter med utsikt att bli livslånga brukare hos välfärdssystemen. Men det finns ytterligare en metod som välfärdssystemet i sin intuitiva finurlighet sedan länge utvecklat utan att jag riktigt insett att det som vanligt varit omsättningsmaximering som pågått. Det handlar om att på konstlad väg förstärka den effekt som den småländske journalisten åstadkom genom att kritisera kommunalrådet för Elsas tillstånd.

För några år sedan skrev jag om ett sådant fall utan att helt förstå metodens potential. Det handlade om att staten betalade det helt fristående FN-förbundet för att FN-förbundet skulle anmäla Sverige till Förenta Nationerna för rasism. Du läste rätt. Staten betalade FN-förbundet väl vetandes att det skulle komma hård kritik och att Sverige skulle få schavottera inför Förenta Nationernas Committee on the Elimination of Racial Discrimination. Det är som om en inbrottstjuv anlitade Hercule Poirot för att utreda brottet och överlämna en rapport till polisen. Vad är motivet? Jag skrev så här:

Varför betalar [staten] för att få skarp kritik av FN? Därför att den är listigare än du tror. Politikerväldet och dess apparater vill alltid ha mer makt och pengar. Med vilka argument ska staten övertyga dig och mig och alla andra nettoskattebetalande medelklassare att skatten är otillräcklig? Ett bra argument är att världsorganisationen FN inte anser att staten gör tillräckligt. Då måste den ju har mer resurser och mer makt.

Ständigt denna omsättningsmaximering. Sedermera har jag insett att fallet med FN-förbundet inte var en engångsföreteelse utan tvärtom ett typfall. Det finns hur många statsfinansierade aktivistorganisationer som helst som får betalt av staten för att klaga på staten och därmed ge staten trovärdiga skäl att flytta fram positionerna. Miljöorganisationer kräver att staten ska vässa och bygga ut sin miljöpolitik, feministklubbar kräver fler jämställdhetsmyndigheter, genusorienterade aktivistföreningar demonstrerar, återigen på statens bekostnad, för att staten ska expandera sin apparat för könskirurgi och så vidare.

När man betänker vilka märkvärdiga livsformer som mutationer i kombination med det naturliga urvalet åstadkommer i naturen så är det inte så konstigt att även politikerväldet i sin kamp för tillvaron frambringar till synes helt vrickade påfund.