OECD:s skolstudier Pisa (Programme for International Student Assessment) har blivit ett slags VM i skolresultat. Ett urval femtonåringar i medverkande länder får göra tester i läsförståelse, matematik och naturvetenskap. Den senaste testomgången gjordes 2018 och rapporterades 2019. Det officiella Sverige blev glatt som en lärka när det visade sig att den nedåtgående trenden för svensk del definitivt var bruten; 2015 års uppgång var tydligen ingen tillfällighet utan en trend (se bilden ovan).

Nu har Riksrevisionen förstört hela glädjen genom att syna Pisa, särskilt den svenska hanteringen, i sömmarna och hovsamt, lite överdrivet hovsamt för min smak, men rätt bestämt kommit fram till att Sverige troligen fuskat.

I den svenska skoldebatten påpekas ofta att skolorna inte själva bör sätta betyg på sina elever eftersom skolorna vill se duktiga ut och därför gärna ger skrytbetyg som kan leda till allmän betygsinflation. På universiteten är det definitivt så.

Skolmyndigheterna under utbildningsminister Anna Ekström ansvarar för skolutbildningen i Sverige och det är skolmyndigheterna under utbildningsminister Anna Ekström som ansvarar för Pisa-undersökningarna för svensk del. Om något behöver utredas med anledning av undersökningarna så utreder de själva inom ramen för ett regelverk från OECD. I praktiken sätter de betyg på sig själva.

OECD:s regelverk är inte precis som den statliga svenska Bilprovningen där det är praktiskt taget omöjligt att fuska. OECD är ingen stram och obeveklig överstatlig myndighet utan ett samarbetsorgan, mer som en konsult än en domstol.

OECD är samarbetsvilligt nog att tillåta länderna att exkludera visa skolor och elever från tvånget att delta i testerna. För att förbättra sina Pisa-resultat får deltagarländerna först ta bort särskolor och motsvarande och sedan andra lågpresterande elever, till exempel nyanlända barn som inte läst svenska mer än ett år. OECD tillåter att fem procent av alla skolelever befrias från testerna på sådana grunder.

En särskild svensk abrovinkel är att vi exkluderar långt fler lågpresterande elever från Pisa-testerna än något annat av de övriga 78 länder som deltar i världsmästerskapet. Vi ligger på elva procent testbefriade enligt nedanstående figur. Fem procent får befrias, Sverige befriade elva.

Detta speciella förhållande uppdagades lite i skymundan inom de svenska skolmyndigheterna under utbildningsminister Ekström. Det finns rättskaffens folk även där. Men i stället för att erkänna oegentligheterna bestämde sig Skolverket och Utbildningsdepartementet för att förhandla med det, som jag tror, ganska tjänstvilliga OECD. Det skulle inte förvåna mig om Sverige fick betala för att OECD gjorde en specialutryckning. Parterna kom överens om, ungefär, att Sverige heroiskt tagit emot så många invandrare att det vore fel om Sverige skulle bestraffas för detta i skol-VM. Sverige fick godkänt i efterhand för den höga andelen testbefriade och ärendet gömdes bland de övriga handlingarna.

Men Riksrevisionen sniffade alltså upp ärendet, började rota och har just framlagt en rapport. Den avgörande fråga man, i varje fall jag, vill ha svar på hur Sverige skulle ha hamnat om bara fem procent av eleverna exkluderats i enlighet med reglerna i stället för de elva procent som faktiskt undantogs. Riksrevisionen för ett logiskt oantastligt men enligt min mening alltför mesigt resonemang på den punkten. Troligen hittar man rätt svar om man funderar över skolmyndigheternas incitament. De vill rimligtvis hitta bevis för att de sköter skolorna på bästa sätt och att eleverna får solida kunskaper.

Såklart att skolmyndigheterna och Ekström, när de får möjligheter att exkludera elever från testerna exkluderar de svagaste eleverna. I varje medverkande skola har det funnits en ”skolsamordnare” som har administrerat exkluderingarna, det vill säga valt vilka elever som inte ska ta testerna (eller kanske uppmuntras att inte komma till skolan den dagen och därmed bli, om jag inte missförstått, ett oräknat ”bortfall”).

Riksrevisionen har intervjuat 32 skolsamordnare. Dessa visar sig ha gjort helt olika tolkningar av reglerna från OECD. Men det förefaller inte vara någon tvekan om att de ansträngt sig för att entlediga just de barn som skulle förväntas göra sämst ifrån mig på testerna. (Motsvarande observationer ska ha gjorts vid studier i Norge där skolledarna gett uttryck ”för en hög grad av subjektivitet” vid valet av exkluderade elever.)

När Riksrevisionen ska räkna ut vilket betyg Sverige fått om inte elva utan bara de reglementsenliga fem procenten exkluderats vill myndigheten försiktigtvis inte bestämma sig för om den tror att dessa sex procentenheter som borde ha testats men inte testades, om de tvingats delta i testerna, skulle ha haft de bästa eller de sämsta resultaten (vilket kanske är ett vällovligt tecken på vetenskaplig opartiskhet hos Riksrevisionsverket). Men om man utgår från att de presterat som de svagaste eleverna, eftersom de annars inte hade blivit bortplockade av lärare som känner dem, så hade Sveriges genomsnittsbetyg sjunkit från 501 poäng till 466 (se bilden högst upp). Det betyder att vi dalade från VM-plats 17 till VM-plats 39. Framför allt betyder det att utförslöpan 2000 – 2012 har fortsatt och att vi nu ligger lägre än någonsin.

Varför skulle det inte vara så? Har du lagt märke till någon trovärdig förändring i svensk skola sedan 2010? Trodde några andra än utbildningsminister Ekström på den där magiska uppåtsvängen efter 2012? Inte jag i alla fall, men jag är tyvärr konventionell nog att lägga band på min intuition när det kommer auktoritativ information från experter på OECD.