Min portugisiskafröken skickade mig ett antal artiklar från brasilianska media som hon hade samlat på sig. Artiklarna handlade om den höga dödligheten på svenska äldreboenden under coronat. Jag blev förvånad både över att brasilianarna brydde sig och över skärpan i deras analys.

Så här skrev nyhetsbyrån TAB i maj förra året:

Det svenska beslutet att inte inför nedstängning under pandemin har redan väckt uppmärksamhet och kritik i hela världen. Nu ifrågasätts den svenska den svenska coronastrategin på grund av en våg av anklagelser om att personer på äldreboenden inte fått den nödvändiga vården för att kunna överleva det nya viruset.

Fakta som framkommit under de senaste dagarna visar att det kommit regler om att patienter på äldreboendena ska behandlas på boendena i stället för att föras till sjukhus och IVA och ges palliativ vård (vård i livets slutskede) i stället för vård som kan rädda dem. Dessutom förvägras de syrgas även i de allvarligaste sjukdomsfallen.

I juni skrev tidningen Época följande:

Familjemedlemmar till insjuknade människor säger att hundratals dödsfall hade kunnat undvikas om de drabbade hade förts till sjukhus i stället för att behandlas palliativt med morfin som leder till döden.

“Det är förskräckligt att vara gammal i Sverige”, säger Berit, 75, musiklärarinna. ”De säger att samhället tar hand om de gamla, men det är en stor lögn. I barnomsorgen måste man ha utbildning för att ta hand om barnen, men för att sköta äldre människor kan man ta vem som helst från gatan. Och de skickar inte de äldre till sjukhus för att det inte ska bli trångt och därför låter de äldre människor dö i sina sängar utan någon hjälp alls.”

Geriatikprofessor Yngve Gustafson från Umeå, som är känd från teve av svenskarna, håller med: ”Av de döda på äldreboendena i Stockholm dog 88 procent just på boendena, bara 12 procent togs till sjukhus. Många äldre hade överlevt om de hade fått vård på sjukhus.”

Efter inspiration från tyska Der Spiegel identifierar nyhetsbyrån Frontline ett viktigt faktum, nämligen Socialstyrelsen prioriteringssystem där ett kriterium är patientens ”biologiska ålder”. Personer med kronologisk ålder ”mellan 60 och 70 och problem med två organiska system, till exempel hjärta och njurar, blir nedprioriterade. De mellan 70 och 80 som har problem med ett organiskt system blir nedprioriterade. De som inte har några allvarliga sjukdomar men är över 80 år blir nedprioriterade.”

Sedan pekar nyhetsbyrån på ett viktigt förhållande som knappt kommit fram ens i Sverige, nämligen att prioriteringsreglerna bara behövdes i prioriteringssituationer, alltså när sjukhusen blev överbelagda. ”Eftersom de svenska sjukhusen aldrig blev fullbelagda borde de prioriteringsreglerna ha lagts i byrålådan. Men så blev det uppenbarligen inte.”

Om jag inte visste något om den svenska coronasituationen skulle jag lära mig mer genom att läsa brasilianska tidningar än av att studera den trehundratjugosidiga statliga Coronakommissionens rapport SOU 2020:80  Äldreomsorgen under pandemin som presenterades i december förra året. När kommissionen ska framhålla den viktigaste förklaringen till det svenska debaclet inom äldreomsorgen låter det så här:

Vi kan konstatera att den enskilt viktigaste faktorn bakom den stora smittspridningen och det höga antalet döda i äldreomsorgen högst sannolikt är den allmänna smittspridningen i samhället.

Jag kan förstå att det kan finnas något slags korrelation mellan smittspridning i samhället och smittspridning bland de äldreboende men det förklarar inte att så många äldre människor måste dö. Fast, föralldel, Coronakommissionen pekar även på andra viktiga förklaringar, exempelvis ”sedan länge välkända strukturella brister [som] gjorde att äldreomsorgen stod oförberedd och illa rustad att hantera en pandemi.” Det betyder, vad jag kan förstå, att många äldre dog i onödan för att Sverige sedan länge underlåtit att lösa välkända problem och att äldreomsorgen när krisen väl presenterade sig saknade tillräcklig handlingskraft för att improvisera lösningar.

Ett strukturellt problem är att äldreomsorgen sedan ÄDEL-reformen år 1992 inte får ha syrgas som är reserverat för landstingsregionerna. Ett ännu strukturellare problem är enligt min uppfattning att ingen enda äldreomsorgschef, verkar det, struntat i denna dumma regel och på eget bevåg köpt syrgas för några tusenlappar på internet.

Ett annat strukturellt problem är, enligt kommissionen, äldreomsorgens värdegrund som av någon anledning omöjliggör en så enkel åtgärd som att en eller flera smittade vårdas enskilt med egen personal. Ännu strukturellare är förstås att ingen lyckas sätta sig över en värdegrund som så uppenbart är dysfunktionell.