Ridley Scotts dystopiska science fiction-film Blade Runner (1982) utspelar sig i ett mörkt Los Angeles 2019. Det är en noir-deckare à la Raymod Chandler med hårda män som dricker whisky och en kedjerökande femme fatale med fyrtiotalssfrisyr. Ständigt faller regnet.

Filmen är en bearbetning en roman av den amerikanske författaren Philip K. Dick från 1968: Do Androids Dream of Electric Sheep?

Harrison Ford spelar rollen som polisen Deckard. Han är en så kallad ”blade runner”. Det är hans jobb är att jaga replikanter, människoliknande robotar, och eliminera dem.

Det är ingen lätt uppgift då de organiskt framställda robotarna nästan är omöjliga att skilja från riktiga människor. Det finns dock en viktig skillnad: replikanterna lever bara i fyra år. De föds vuxna och har varken ett förflutet eller en framtid. Replikanternas barndomsminnen är inplanterade.

Föroreningar har gjort att man inter längre kan se solens ljus. Människan, de som har råd, har lämnat de överbefolkade och smutsiga städerna för att bosätta sig i kolonier i rymden. Där används replikanterna som slavar och soldater.

En grupp replikanter, ledda av Roy Batty, har gjort uppror, kapat ett rymdskepp, och lyckats ta sig till jorden. De söker nu sin skapare, den mäktige replikantmakaren Tyrell, för att förmå honom att öka deras livslängd. Uppdraget misslyckas och filmen slutar med Roys tvekamp med Deckard och det poetiska avskedstalet i regnet, strax innan han dör.

Jag har sett saker som ni aldrig skulle tro på. Attackskepp som brinner vid Orions axel. Jag har sett C-strålar glittra i mörkret nära Tannhäuserporten. Alla de stunderna kommer att gå förlorade i tiden, som tårar i regn. Dags att dö.

Sedan slocknar hans isblå ögon.

Det vilar ett tragiskt skimmer över denna fallna ängel som gör uppror mot sin Skapare. Han ville inte leva som slav, utan bli herre över sitt eget öde. Han är inte en människa, men han framstår som djupt mänsklig.

Se tårar i regnet-monologen:

Det som gör Roy Batty mänsklig är hans verkliga minnen: ”Jag har sett saker som ni inte skulle tro på”. Han kan inte rädda sig från undergången, men han kan rädda en del av sina minnen. De kommer att leva vidare genom Deckard.

Mohamed Omar/Eddie Råbocks tolkning:

Det som vi kallar ”white flight” har i Blade Runner övergått i en flykt från jorden till rymdkolonierna. Los Angelse har blivit en mångkulturell metropol med starkt asiatiskt inflytande och få invånare med traditionellt europeiskt utseende finns kvar.

Denna demografiska verklighet är inte långt bort – redan nu är vita i minoritet i Los Angeles – och om utvecklingen fortsätter kommer vita att bli en minoritet i hela USA.

Städerna kommer förmodligen att stå kvar, men mer som kulisser. Statyerna över de vita män som byggde den västerländska civilisationen, kommer med stor sannolikhet att ha rivits eftersom de påminner om ett ”rasistiskt” förflutet som man vill utplåna.

Mot denna bakgrund får Roy Battys monolog en ny innebörd för mig, en innebörd jag inte uppfattade när jag såg filmen på 80- och 90-talen, och som sannolikt heller inte författaren avsett.

I den västerländska civilisationen känner allt fler att vi lever i de sista dagarna. Man känner sig manad att berätta historien om Västerlandet på samma sätt som den döende Roy Batty berättar om allt det gåtfulla, stora och vackra han sett där ute i rymden och som kommer att utplånas med honom. Som tårar i regnet.

En sak som gör att jag i Roy Batty ser en personifikation av den västerländska civilisation är hans faustiska strävan att vägra underkasta sig sitt öde och utmana gudarna.

Den västerländska civilisationen har dock ingen förutbestämd livslängd, så vår längtan efter liv är inte lika hopplös som replikanternas. Vi kan leva – om vi vill.