Sveriges Televisions Anna Stjärne har nyligen med pösande stolthet deklarerat att SVT nu är på gång med en nyinspelning av klassikern Vi på Saltkråkan. En nyinspelning som utspelar sig i modern tid – ett splittrat Sverige där ingenting överhuvudtaget påminner om den tid i vilken originalet utspelar sig. Vad kan gå fel?

Allt, förstås. Det spelar ingen roll att SVT intervjuar Louise Edlind (Malin på Saltkråkan) som får säga att originalet är ”daterat”, eller att påhejare påpekar att både Pippi och Rasmus på luffen (som hette Luffaren och Rasmus i originalfilmen med Åke Grönberg som luffaren) har blivit bättre i de senare versionerna, för det går inte att jämföra. Pippi är en tidlös berättelse och Rasmus på luffen utspelade sig i samma tidsepok som originalet.

Vi på Saltkråkan är däremot tänkt att utspela sig i modern tid – något som faktiskt gör hela projektet galet eftersom Saltkråkan är en väldigt tidsbunden skildring. De flesta av oss som var med före miljonprogrammens och de ”utsatta” områdenas tid har en relation till blomsterängar, solvarma klipphällar och glittrande vatten. Vi kände oss hemma i Saltkråkan-världen eftersom den kändes verklig för oss. Men 1960-talets Sverige skiljer sig så radikalt från dagens Sverige att det helt enkelt inte går att överföra den här berättelsen till modern tid.

Dessutom måste man skriva om historien från scratch. Det finns ju inte en chans i h-vete att en frilansande författare med skral ekonomi och fyra barn skulle kunna hyra en stuga på en skärgårdsö en hel sommar för en billig peng, hur skruttig stugan än är och hur mycket det än regnar in. Det tåget gick för decennier sedan. Den nya Vi på Saltkråkan kan alltså inte utspela sig på Saltkråkan eftersom öar som Saltkråkan inte längre existerar.

Det här vet SVT naturligtvis om, men det bekommer dem inte. Det här är ju i första hand ett politiskt statement. Man har bestämt sig för att Vi på Saltkråkan ska göras om därför att serien visar ett Sverige som inte längre finns och som många längtar tillbaka till. Sådant går inte an.

Att göra en ny Vi på Saltkråkan för en ”modern” publik handlar alltså inte, som Hanna Stjärne påstår, om att göra klassikern tillgänglig för dagens barn och unga utan om att osynliggöra det Sverige som skildras i originalet. Det homogena Sverige ska till varje pris förpassas till glömskan – det mångkulturella är det nya normala. Därför ligger det också i SVT:s uppdrag från regeringen att dra sitt strå till stacken när det gäller att sudda ut historien.

Jag är dock inte helt säker på att Hanna Stjärne själv är medveten om det här. Det kan faktiskt vara så att hon på fullt allvar tror att det här är rätt väg att gå och att en nyinspelning av Saltkråkan skulle bidra till integration och inkludering. Men om man verkligen skulle vilja ge dagens barn en chans att lära känna Vi på Saltkråkan skulle man kunna marknadsföra originalet som den klassiker den är. Med rätt marknadsföring skulle en så väsentlig del av Sveriges kultur och historia kunna bli ett riktigt bra integrationsverktyg.

Den ambitionen finns naturligtvis inte. Och jag skulle vilja påstå att de kritiker som nu gissar att Stina kommer att berätta sagor om hur många bilar som bränns ”hemma på våran gata i staaaan” kan få åtminstone delvis rätt.