PATRIK ENGELLAU: Rättelse

Det är endast med motvilja och självövervinnelse som jag publicerar denna text. Jag gör det bara i mitt vetenskapliga nit att tillrättalägga vitt spridda men felaktiga uppfattningar så att de inte fortsatt kan vilseleda samhället.

Den felaktiga uppfattningen som jag själv, ehuru i god tro, ägnat mig åt att sprida är att det var jag som för vid pass tio år sedan formulerade teorin om det välfärdsindustriella komplexet och dess makt över samhället.

Nu upptäcker jag av en händelse en video från 1995 på YouTube där den amerikanske tänkaren Thomas Sowell (bilden) välartikulerat och glasklart presenterar teorin på tjugofem minuter blankt. Han använder visserligen inte beteckningen välfärdsindustriellt komplex – för övrigt en halvstöld från president Eisenhower som lanserade begreppet ”det militärindustriella komplexet” – men han beskriver i detalj dess samhälleliga dynamik. (Om han varit en normal samhällsvetenskapare hade han skrivit en bok på 800 sidor och malt i timmar i förklarande upplysningsvideos för att säkerställa att bara några få nördar orkade hänga med länge nog för att förstå den rätt enkla tanken och därmed göra den tillräckligt märkvärdig för att förläna honom Nobelpriset i ekonomi. Men han har inte gjort det och därför inte fått något Nobelpris. Inte jag heller kan jag meddela.)

Om sanningen ska fram så är jag inte enbart ledsen för att jag inte var först. Det stärker en teori att fler människor oberoende av varandra upptäcker den när tiden är mogen. Jag tror att det mer eller mindre samtidiga uppfinnandet av samma sak är ett allmänt mönster. Det är inte märkvärdigare än att scillan slår ut samtidigt över hela fält när våren just ger sig till känna. Radion påstås ha uppfunnits av Guglielmo Marconi under 1800-talets sista år men det är inte riktigt sant ty många gjorde samma uppfinning ungefär samtidigt utan att nödvändigtvis känna till Marconis funderingar. Ibland är det inte ens rätt man som får äran. Till exempel är det tveksamt om Amerigo Vespucci verkligen upptäckte Amerika. Han kanske kuppade till sig äran att ge namn åt den nya kontinenten. Om man synar de erkända hjältarna i sömmarna, tror jag, hittar man ofta mindre heroiska berättelser än de som vunnit burskap i det allmänna medvetandet. Egentligen spelar det ingen roll. Radion funkar oavsett ursprung och Amerika hade nog varit exakt detsamma även om det döpts till Erikssonien eller Colombia.

Det som förvånar mig med Sowells version är att han inte verkar komma i närheten av några föreställningar om ett politikervälde som fundament för systemet. Han talar om den mediala eliten, den intellektuella eliten, den kommersiella eliten och den politiska eliten ungefär som om de vore makthavare av ungefär samma dignitet. Det kan jag inte begripa. Hur kan man bortse från var de stora pengarna ligger? Hela det välfärdsindustriella komplexet inklusive universitetens teorifabriker finansieras ju med pengar från politiker. Det är kanske mer så i Sverige än i USA där de högrankade universiteten dels har egna fonder, dels tar hialösa avgifter av studenterna. Ej heller hålls media under armarna av de amerikanska politikerna på det slående sätt som sker i Sverige och därför är det nog inte så självklart för en amerikansk betraktare som för en svensk att se en direkt koppling mellan politikerna och deras komplex.

För en svensk, i varje fall för mig, var det enklare att upptäcka det nya fenomenet politikerväldet än att se ana det välfärdsindustriella komplexets mekanismer. Redan på 1980-talet behövde jag – till en historiebok – ett ord som karakteriserade vår historiska epok och placerade den som den senaste länken i den bland historiker mer eller mindre erkända kedjan av svenska tidevarv som bestod av Folkungatiden, Stormannatiden, Kalmarunionen, Sturetiden, Vasatiden, Stormaktstiden, Karolinska enväldet, Frihetstiden, Nationsbygget (mitt uttryck) och Industrialismen. Men vad skulle vår historiska epok, som inleddes en bit in på 1900-talet, få heta? En del historiker jobbar med begrepp som ”Demokratins tidevarv” men det tyckte jag lät alltför inbilskt, ungefär som om Karl IX hade bestämt att hans epok inte skulle heta Vasatiden utan ”Guds och Ärans tidsålder”. Jag ville fortsätta den svenska traditionen att döpa epokerna efter de huvudsakliga makthavarna. Mot slutet av 1900-talet var det uppenbart att politikerna, som vid det laget hade lagt under sig kontrollen av halva bruttonationalprodukten, motsvarade beskrivningen.

Dixi.

Patrik Engellau