LARS HÄSSLER: Sydkinesiska havet – bryter tredje världskriget ut här?

Sydkinesiska havet, ett av jordens så kallade bihav, är idag den näst mest använda sjövägen i världen . Av världens årliga handelstonnage passerar mer än hälften här och i regionen finns åtta av de tio största containerhamnarna i världen. Men här finns stora geopolitiska konflikter: dels tillgången till de resurser som finns i havet (fisket) och under havsbotten (olja, gas, mineraler), dels rätten till fri passage för civila och militära fartyg och flygplan. 

Det finns en kinesisk karta från 1947, eller snarare kartskiss, med en U-formad streckad linje som omfattar nästan hela Sydkinesiska havet. Denna så kallade nio-streckade linje (nine-dash line) markerar Kinas anspråk och den omfattar ca 90 procent av hela havet . Samtidigt har de omkringliggande länderna – Vietnam, Malaysia, Brunei, Indonesien och Filippinerna – anspråk på stora delar av det område som ligger innanför Kinas U-formade linje. Det intressanta här är att det faktisk bara är nio streck som utformar linjen, den är alltså inte heldragen (se kartan). Dessutom har den förr varit en elva-strecks linje, de sista två strecken var inritade i Tonkinbukten mellan Vietnam och Kina. 1949 bestämde dock den kinesiska premiärministern Zhou Enlai, som en vänskapsgest till Vietnam, att ta bort de två strecken i Tonkinbukten. Sedan 2013 hävdar Kina nu en tio-strecks linje. Det extra strecket är inritat öster om Taiwan och inkluderar både Taiwan och delar av Östkinesiska havet. 

Kina har således krav på hela området innanför linjerna vilka omfattar diverse ö-grupper och klippor, trots att de ligger långt från Kina. Kina har dessutom befäst några av dessa rev med byggnader respektive torn så att de hela tiden befinner sig över havsytan. Förenta Nationernas havsrättskonvention – United Nations Convention on the Law of the Sea (UNCLOS) trädde i kraft 1994 och reglerar hur världens stater ska dela upp världshaven och dess resurser (Kina har signerat konventionen men inte USA). Enligt havsrätten ger artificiella öar inte rätt till någon form av suveränitet eller rätt till någon ekonomisk zon på 200 sjömil.  I havet finns det nämligen åtskilliga rev och klippor som är synliga under lågvatten, men ej under högvatten. Dessa ska således inte räknas som öar enligt konventionens definition. 

Det är framförallt två ögrupper som tvisten rör sig om, Spratly och Paracel. Kina tog 2013 kontrollen över ögruppen Spratly – bestående av runt 750 småöar, rev och skär – några hundra kilometer från Filippinernas kust. Sedan dess har Kina sett till att fylla ut ögruppen med sju konstgjorda öar med landningsbanor, militära installationer och radarsystem. Emellertid hävdar även Vietnam, Filippinerna, Malaysia och Brunei dessa öar. Den största ön i Spratly – Taiping – tillhör Taiwan och följde med när Japan efter kapitulationen 1945 tvingades återlämna Taiwan till Kina. Här är det intressant att nämna att även om Taiwan och Kina hävdar egen kontroll av vissa öar i Sydkinesiska havet, samarbetar de mot de andra här nämnda staterna, trots att de råder mer eller mindre krigstillstånd dem emellan. 

Den andra ögruppen, Paracelöarna, ligger söder om den kinesiska ön Hainan (det vill säga betydligt närmare Kina) och består av ett trettiotal småöar, sandbankar och rev. Fram till 1974 kontrollerade Kina de östra delarna av detta område, medan dåvarande Sydvietnam kontrollerade de västra delarna. 1974 ockuperade Kina med våld de sydvietnamesiska öarna. Sedan dess kontrollerar Kina alla Paracel-öar. Vietnam gör dock fortfarande anspråk på dem.  

Det obebodda men fiskrika Scarboroughrevet – som snarare är en atoll bestående av flera småöar och ligger öster om Paracel-öarna och nära Filippinerna – kontrolleras av Kina, men Taiwan och Filippinerna har anspråk på detta rev. År 2013 vände sig den filippinska regeringen till permanenta skiljedomstolen (Permanent Court of Arbitration) i Haag för att avgöra tvisten om Scarboroughrevet. Kina deklarerade från början att man varken accepterade eller tänkte delta i domstolens förhandlingar, vilket inte var ett hinder för domstolen att ändå behandla ärendet.  2016 kom domstolens beslut (med fem skiljedomare), vilket gick emot Kina. Man konstaterade att Kina inte kan anses ha några historiska rättigheter till resurser i det omtvistade området, det vill säga inom den nio-streckade linjen. Domstolen fann även att ingen av Spratley-öarna kan anses motivera en utökad havszon på 200 nautiska mil för den stat som hävdar kontroll av ö-gruppen. Vidare anses Kina ha brutit mot Förenta Nationernas havsrättskonvention genom att bland annat störa filippinska fiskare och anlägga konstgjorda öar. Slutligen konstaterar domstolen att Kina genom sitt agerande i Sydkinesiska havet sedan 2013 har förvärrat tvisten. Kina, och även Taiwan, motsatte sig domen och kallade den ”ill-founded”. 

Experter på havsrätten menar att den streckade linjen, nio eller tio streck, inte kan utgöra en maritim gräns eftersom en nationsgräns måste vara enhetlig och definierad. Strecken är inte hopbundna och andra stater kan passera genom den. Men det kanske största hotet mot Kinas krav på hela Sydkinesiska havet är att Kina anser att andra staters fartyg och flyg inte har rätt till så kallad ”free passage”, i alla fall inte utan tillstånd från kinesiska myndigheter. Framförallt USA hävdar denna rätt, det vill säga att fritt kunna passera detta hav. Förutom kuststaterna runt Sydkinesiska havet demonstrerar USA därför genom att låta sina krigsfartyg passera genom havet som protest för sin och de mindre kustländernas rätt. Ett uppenbart välkommet stöd för dessa stater – men provocerande för Kina. USA hävdar att de har ett nationellt intresse för havens frihet, ”freedom of navigation”, öppen tillgång till Asiens allmänningar, ”maritime commons”, och respekt för internationell rätt i Sydkinesiska havet.

Kina provocerar de omkringliggande staterna genom att skicka hundratals fiskebåtar att ockupera och fiska i dessa omtvistade vatten, ofta med kinesiska kustbevakningsfartyg som eskort. Alla dessa fartyg står under den kinesiska flottans befäl och kan inte anses vara civila. Kustbevakningsfartygen fick nyligen tillstånd att skjuta verkningseld mot främmande fartyg utan förvarning. Kinesiska kustbevakningsfartyg har även rammat och sänkt vietnamesiska fiskefartyg på vatten som Vietnam hävdar är deras . 2014 placerade Kina en oljerigg vid Paracelöarna, en ögrupp i Vietnams ekonomiska zon, och våldsamheter i form av kollisioner skedde här. Men det här var första gången som det resulterade i att en av de inblandade båtarna sjönk. Den vietnamesiska fiskebåten ska ha omringats av 40 kinesiska fartyg innan den attackerades och sänktes, vilket syns på en video.  

Strax efter händelsen hävdade den kinesiska statliga nyhetsbyrån Xinhua att den vietnamesiska fiskebåten skulle ha kapsejsat när den rammade en kinesisk båt. Nyhetsbyrån anklagade också Vietnam för att ha stört driften vid oljeplattformen. 

Ett fartyg ur den amerikanska flottan tvingades nyligen väja för att inte kollidera med ett kinesiskt krigsfartyg på havet söder om Kina. De båda fartygen var bara 41 meter ifrån varandra. Enligt en talesperson för den amerikanska flottan genomförde det kinesiska fartyget en rad hotfulla manövrar och uppmanade amerikanerna att lämna området . 

USA har genomfört flera så kallade ”freedom of navigation”-operationer där amerikanska fartyg färdas genom vattnet, både det Sydkinesiska havet och sundet mellan Kina och Taiwan, för att hävda rätten till fri passage. Det har även förekommit andra tillbud mellan amerikanska och kinesiska fartyg (och flyg). Det är bara en tidsfråga när en olycka, avsiktlig eller inte, sker. Kinas hot om att invadera Taiwan är ett annat orosmoln som kan innebära en konflikt mellan amerikanska och kinesiska styrkor. Risken är stor för att ett tredje världskrig kan bryta ut i Sydkinesiska havet eller Taiwans sund genom Kinas olagliga ockupation av Sydkinesiska havet. 

Lars Hässler