Ända sedan jag var barn har det fnysts åt idyller. Inte av oss konservativa, som uppskattar det vackra svenska landskapet och den svenska kulturen, och som njuter av en stilla skärgårdsidyll eller den lilla röda torpstugan vid skogsbrynet. Utan av ”progressiva” vänstertyckare, som knappt verkar stå ut med att se en liten prästkrage utan att längta efter betong och ångest.

När jag pratade med en vän som har ett ben i kulturvärlden visade det sig att han upplevt samma sak, bland de poeter han umgåtts med. Dikter får inte vara vackra, dikter får inte spegla en idyll, då är de förljugna. Men är det verkligen så? Är verkligen det nattsvarta, ångestfyllda och dysfunktionella mer verkligt än idyllen? Naturligtvis inte.

För mig är idyllen inte något statiskt utan en upplevelse. Det betyder att jag kan uppleva en glittrande insjö som idyllisk även om min vardag är fylld av problem och jobbiga händelser. Om jag slår mig ner på en brygga invid en vacker sjö kan jag insupa skönheten i landskapet och känna mig väl till mods även om allt annat i livet känns svårt.

Så var det för mina föräldrar också. Jag kommer fortfarande ihåg hur min mamma beskrev sommarkvällarna under uppväxten som idylliska, hur hon längtade tillbaka till barndomens trädgård, den porlande bäcken och till dofterna som spreds när mormor dukade fram eftermiddagskaffet. Hon hade genuint idylliska minnen av sin barndom och uppväxt.

Det innebär inte att hon levde ett särskilt skyddat liv. Hon var bara sju år när hennes familj skakades om i grunden av hennes systers mentala ohälsa, och hon var ofta otrygg, ledsen och orolig. Dessutom fick hon, som alla andra barn på den tiden, tidigt börja jobba både med mjölkning och på åkrarna – när hon var tolv och hade slutat folkskolan var hennes arbetsdag längre än den är för de flesta vuxna idag.

Så här tror jag att det är för de flesta av oss som uppskattar idyllen och som njuter av den. Vi är lika fast förankrade i verkligheten som någon annan, och fullkomligt medvetna om att den idylliska röda stugan en gång var hemvist för hårt och tung arbete i ett fattigt land. Som min pappa brukade säga om Bofors arbetarbostäder efter att de rustats upp och blivit attraktiva bostadsrätter:

– Här var det hårt att leva på den tiden de jobbade i bruket. Det var lång kö till utedassen och det kivades om vem som skulle tvätta i brygghuset och när. Men vackert var det då också, särskilt på vårkvällarna när syrenerna blommade. Då brukade folk sitta ute och dricka kaffe i skymningen, då kopplade de bort det hårda slitet på fabriken en stund och glömde att de nyss varit osams om vem som stod först i kön till dasset.

Jag tror att vi svenskar har det i våra gener att uppskatta landskapet, idyllen. De som har gjort det till en livsstil att fnysa åt idyllen, och till och med förneka den, och som ständigt måste påpeka att det minsann döljer sig en massa svärta och smärta bakom den, de förstår inte det här. De fattar inte att man kan ha två och ännu fler saker i huvudet samtidigt, förmodligen för att de själva inte kan det.

Med förbehåll för att jag generaliserar nu så är det min gissning att de också känner sig främmande i idyllen. Kanske har de vuxit upp i trasiga familjer, kanske har de marinerats alltför länge i socialdemokratisk betongromantik och i den postmoderna missuppfattningen att det krävs ångest för att skapa kultur – kanske är de bara fantasilösa i största allmänhet. Min erfarenhet, baserad på de människor jag själv lärt känna och som rynkar hela ansiktet och pannan i vämjelse om de hör ordet idyll, är att de känner en enorm avundsjuka mot oss som uppskattar och njuter av den.

Det är förstås därför en konstnär som Anders Zorn blir sågad av dagens medier, blir kallad ”gubbslem” av erfarna kulturpersoner som borde ha ett mer utvecklat språk och väcker allmän olust hos rasifierade vänstersympatisörer som sätter en ära i att inte ”assimilera” sig i Sverige. Hans landskap är för vackra och för idylliska, helt enkelt. De sticker i ögonen på avundsjuka människor som aldrig själva upplevt den andlösa glädjen när de sett ut över ett böljande sädesfält eller en snötäckt granskog.

Det går inte att hindra någon från att hata idyller. Men varför ska de få sätta agendan? Vi som älskar idyller måste sträcka på oss och stå för att vi gör det. Låt ingen påstå att idyller inte existerar för det gör de. I alla fall för oss som förmår känna in skönheten och kärleken i den kultur som är vår. En kultur som många fler dessutom skulle kunna få ta del av om inte narrativet hade varit så enögt inriktat på att romantisera anti-idyllen.

BILD: En sommaridyll av Jenny Nyström.