Längre än de flesta har jag förutspått slutet på Sveriges politiska system. Redan 1987 skrev jag en historiebok där jag med astrologiskt noggranna metoder räknade ut att politikerväldet skulle falla på nittiotalet. Clarté skrev i en recension att hela boken var ”prillig” och det kanske den var eftersom politikerväldet överlevt sin utmätta tid med mer än två årtionden. Till mitt försvar kan jag kanske anföra att mina förväntningar inte grundades så mycket på oroväckande tecken i samtiden som på en utdragning av historiska trender, ett notoriskt oprecist förfarande när man ska förutsäga framtiden.

Numera är det andra bullar. Ibland får jag en känsla av att vårt politiska system faktiskt redan har rämnat eller i varje fall urgröpts till den grad att det bara återstår ett tunt, nästan genomskinligt skal. Och jag är inte längre ensam i min tro. I årets tredje nummer av tidskriften Axess avger chefredaktör P J Anders Linder (bilden) den svartsyntaste bedömning jag läst på länge:

Problem ger sig till känna varthelst man vänder blicken. Brottsligheten håller hela stadsdelar i järngrepp och går allt längre ned i åldrarna. I stora delar av landet finns ingen polis på plats. Tullen tvingas stå och se på när gangstrar fraktar stöldgods över gränsen. Vår krisberedskap är inte god. Myndigheterna har inte ordentlig kontroll på vilka som vistas i riket. Företag måste avstå från investeringar på grund av att elförsörjningen inte kan garanteras. Högskolan brottas med kvalitetsproblem. Museivärlden plågas av politisering… Bristerna har blivit för många och för stora. [Och då nämner Linder inte ens baddare som skolan, den fortsatta immigrationen och den alltmer uppenbart bristande integrationen; PE:s anmärkning.] De är resultatet av underlåtenhetssynder som ingen av senare tiders regeringar och riksdagsmajoriteter kan avsvära sig ansvaret för, men det är förstås extra ledsamt att se med vilken tövan och tafatthet som nuvarande styre nalkas dem. Trots att tillkortakommandena varit tydliga så länge spanar man förgäves efter sense of urgency.

På ytan är Sverige dock ingen failed state. Tågen går faktiskt hyggligt på tid, det har jag själv konstaterat under fyra resor till Åre denna säsong. (Jo, en av gångerna anlände tåget tre timmar för sent till Stockholm på grund av snöhinder.) Det kommer fortfarande såväl varmt som kallt vatten ur kranarna, sophanteringen fungerar och mjölken har inte tagit slut på ICA. Trots dessa hoppingivande tecken på återstående ordning känns det svenska systemet inte längre stabilt. Något är skört och kan spricka när som helst.

Mauricio Rojas, en annan skribent i samma nummer av Axess är inne på samma tankegång:

Idag är det påtagligt att en epok har gått i graven. Föreställningen om Sverige som moralisk stormakt klingade av efter kalla kriget slut och den migrations- och integrationspolitik som den lämnade i arv har kapsejsat. Att en stor omläggning närmar sig är därför uppenbart.

Jag har varit framtidsforskare så länge att jag vet att alla framtidsstudier slår fel och därför ska jag inte säga vad jag tror om framtiden utan vad jag hoppas av den. Hopp kan inte vara fel även om de omfattar osannolika utfall. Jag hoppas att politikerväldets upplösning sker i ordnade former så att vi slipper fortsatt ökande brottslighet, social oro, svält och flykt och kanske tendenser till eller fullskaligt inbördeskrig. Du kanske invänder att sådant inte kan inträffa i Sverige. Och vad ska skydda oss mot sådana olyckor? Politikerna?

Jag hoppas att Sverige som genom ett ödets omtänksamma ingripande får en regering av förnuftiga människor som bryr sig mer om svenska folket väl än sin egen makt och sina egna vansinniga idéer. Partitillhörigheten behöver inte spela så stor roll. Det bästa vore säkert om den saknades. Men jag begriper inte hur en sådan, med Rojas ord, ”stor omläggning” ska gå till. En förutsättning är nog att vi övertygar oss själv och andra om att det är nödvändigt om Sverige inte ska fortsätta att gravitera mot tredje världen.