Vissa mornar vaknar jag och är allmänt glad. Det spelar liksom ingen roll om Stefan Löfven framträder i något nyhetsinslag, om Anders Tegnell står och levererar gissningar med tvärsäkert tonfall eller om Märta Stenevi pratar om mäns våld mot kvinnor utan att ens nudda vid det faktum att utlandsfödda män är överrepresenterade i sammanhanget. Jag är glad i alla fall. Och jag ska berätta varför.

Jag är glad över att jag fick växa upp i ett land där man kunde ha ytterdörren olåst utan att vara rädd att någon klev in, och där jag kunde gå och handla åt min mamma redan innan jag började skolan utan att riskera att bli rånad. Över att mina föräldrar var kärleksfulla, ömsinta och jämställda och att de höll sin vakande hand över mig och sa ifrån när det behövdes. Jag är glad över att jag, genom dem och min morfar (den enda av mina far- och morföräldrar som var i livet när jag föddes) redan tidigt fick ett så starkt band bakåt, till tidigare generationer och till min historia och kultur.

Jag är glad över att mina föräldrar var intresserade av litteratur och kultur och över att de redan tidigt introducerade mig till de svenska klassikerna. Att jag växte upp med Vilhelm Moberg och Folke Fridell, Jan Fridegård och Ivar Lo Johansson men också att min bror hade hyllor fulla av Agatha Christie och andra deckare som tillfredsställde det växande behovet av spänning.

Jag är glad över att ha levt i en värld där man levde klimatsmart utan att ordet ens var uppfunnet, och över att mina föräldrar var tillräckligt gamla (20-talister) för att inte anamma slit-och-slängmentaliteten som drevs fram någon gång under 1970-talet. Jag är glad över att ha fått äta solmogna tomater på riktigt – tomater som mognat i den svenska sommarsolen, på rankorna utmed husväggen hos morfar, och inte med hjälp av artificiellt ljus i ett växthus hundratals mil neråt Europa. Glad över att ha fått vara med och ta upp potatis direkt ur potatislandet och sedan sköljt av jorden i en gammal zinkbalja istället för att vara hänvisad till potatis som någon annan tvättat. Glad över de rena smakerna i den svenska husmanskosten, som mamma lagade precis som hennes mamma och mormor gjort före henne.

Jag är glad över att jag gick i en skola som ännu inte helt tappat greppet. Över att det, vid sidan av de nyutexaminerade flumlärarna, fortfarande fanns ”fröknar” och ”magistrar” av den gamla stammen, som kunde sätta ner foten och hålla ordning i klassen och som visste värdet av traditionell katederundervisning.

Jag är glad över att jag, trots diverse utsvävningar i ungdomen, mest har träffat på trevliga och schyssta män som fostrats att inte slå eller på andra sätt bete sig illa mot kvinnor. Män som vågat vara just män, eftersom de ännu inte fått itutade i sig att alla vita män är svin. Allra gladast är jag över att den man jag blev blixtförälskad i en novemberkväll 1987 visade sig vara just ”the love of my life” och att vi hållit ihop sedan dess, trots att vi nog egentligen fick barn alldeles för tidigt och alldeles för oplanerat.

Jag är också glad över att ha en son som läser böcker, som uppskattar teater och bra musik, som kan laga allt från havregrynsgröt till Biff Rydberg och som vuxit upp till samma slags man som sin pappa, sin morfar och sin mormorsfar. En bra karl som sköter sig, gör sitt arbete och tar ansvar och som uppför sig anständigt i alla sammanhang, inte minst i sina relationer mot det motsatta könet. Men så har jag heller inte fostrat honom att slå kvinnor.

Och vem fasen fostrar sina söner till det, förresten? Jag vet inte i vilka kretsar Märta Stenevi rör sig men i de kretsar jag rört mig har jag i alla fall aldrig stött på det. Någon borde faktiskt fråga henne hur – och om – hon tänker. På riktigt. Och hur hon uppfostrat sina egna söner, om hon har några.

Men låt henne hållas, tänker jag en sån här dag, när jag vaknade och var glad redan innan jag svept den första kaffemuggen. Vad som än händer, vad vissa dårfinkar än vräker ur sig, hur skevt det än är inom politiken och i medierna så har jag med mig allt det jag fostrades med – min historia och min kultur och banden till dem som gick före. Och jag tänker att om vi alla plockar fram just detta så kan vi också lättare stå emot dönickarna som försöker pracka på oss sin destruktiva tankevärld.

BILD: Skärmdump tagen från Dagens Samhälle (19/4 2021).