Varför är svensk TV så undermålig jämfört med många andra länder?

Den frågan har jag ställt mig många gånger, senast en kväll för någon vecka sedan då min man och jag satt och avnjöt en brittisk dramaserie. Jag säger avnjöt, för det var vad vi gjorde. Även om det börjat smyga sig in ett visst mått av tillkämpad pk-ism även i en del brittiska filmer och serier så görs fortfarande en stor mängd lysande produktioner. Till skillnad mot i Sverige.

Det betyder inte att allt som produceras av SVT är dåligt. Det finns undantag. Men produktionen är så genomsyrad av hittepåvärdegrunden att dessa undantag blir allt färre.

I grund och botten handlar det förstås om att public service är så hårt regimstyrt och har varit det ända från starten. Numera är Sveriges Television i princip en skyddad verkstad för regimtroget folk som aldrig lärt sig tänka själva. Har man väl fått in en fot i den verkstaden behöver man inte oroa sig över framtiden, utan kan hasa runt mellan olika verksamheter i lugn och ro. Det ställs pinsamt låga krav, något vi lätt kan se på exempelvis den mängd urusla barnprogram som SVT producerat genom historien och de många lättglömda underhållningsprogrammen.

Sedan public service blev skattefinansierat har det blivit ännu värre. Idag behöver inte SVT:s anställda överhuvudtaget visa upp något vettigt, allt de behöver göra är att uttrycka hittepåvärdegrunden i allt de företar sig. Reportage, dokumentärer, dramaserier – allt som SVT producerar baseras på denna värdegrund.

Det gör förstås att både nyhetsrapportering, TV-serier och underhållningsprogram blir fullkomligt slätstruket. Och att göra serier av den svenska historien, eller av de svenska litteraturklassikerna, är ju omöjligt. Det går liksom inte att skildra vår svenska historia längre, eftersom den inte innehåller särskilt mycket av vare sig muslimer, rasifierade hiphopare eller hbtq-personer. Vår historia, vårt kulturarv, ses som diskriminerande och exkluderande och ska helst gömmas undan och glömmas bort.

När SVT för några år sedan producerade dramaserien Vår tid är nu var jag därför misstänksam redan från början. SVT som historieskildrare? Nja… Och det visade sig snabbt att jag fick rätt. Serien var inte alls någon skildring av den svenska nutidshistorien utan en närmast infantil hyllning till socialdemokraternas folkhemsbygge, helt utan nyanser och helt utan djup.

Således uttryckte huvudrollsinnehavarna extas över rivningen av gamla Klara och hänförelse över utsikten från det nybyggda höghuset i Vällingby. Och det är klart att det säkert fanns de som gjorde det. Men långtifrån alla. Ändå valde public service att skildra de omstridda rivningarna av Klarakvarteren helt utifrån den socialdemokratiska folkhemstänket. Det är trots allt troheten mot regimen som är viktigast för den den skyddade verkstad som kallas public service.