ANDERS LEION: Lena Andersson – uppblåst, romantisk och tankelat

I Svenska Dagbladet (17/4 2021) i söndags kommenterade Lena Andersson Moderaternas rapport om migration och integration. Jag läser alltid henne med stor förtjusning. Numera har den respekt jag tidigare haft för henne alltmer ersatts av löje. Hon har blivit predikant, och en ganska tankelat sådan. 

Hennes första stycke: ”Rätten att söka sig en fristad medger inga kompromisser. Men var och en som avser att byta världsdel, land, kommun eller stad frågar rimligen sig själv: Finns det arbete, hur ska jag leva, vem blir jag där borta? Ingen torde komma på tanken att man utan motprestation ska åtnjuta penninggåvor, bostad, service, vård, utbildning från dem som redan befinner sig på platsen. Ingen torde heller omedelbart förvänta sig en lika hög levnadsstandard på det nya stället som de som lever där sedan länge.” 

Den första meningen slår an den arrogant högtidliga tonen. Var någonstans och när har denna rätt tillkommit någon ”utan kompromisser”? Den som har detta uttalande som utgångspunkt säger alltså: ”Verkligheten tänker jag inte bry mig om, jag skall predika i stället för att bekymra mig om länders och individers problem.” 

I resten av stycket fortsätter hon sin verklighetsflykt. Hon har aldrig hört talas om – jo, det har hon förstås, men i sitt högmod bryr hon sig inte – hur vandringsmönstret påverkas av, ja styrs av de relativa förmånsnivåer som finns att tillgå i olika länder. Hon bryr sig inte om Danmarks framgångsrika arbete att styra invandring bort från det egna landet genom allt snålare bidragsnivåer och allt hårdare krav. Hon har aldrig brytt sig om att lyssna till invandrare som lyckats ta sig in i Europa, hamnat i läger och med eftertryck gjort klart för intervjuaren att de inte kommer att acceptera något annat land än Tyskland eller Sverige, därför att där är villkoren så förmånliga. 

Och hon har inte hört något om brottssyndikat som etablerar sig i Sverige, det vill säga skickar hit en invandrare – för att utnyttja den goda marknaden i ett land med en undermålig brottsbekämpning. 

Inte heller har hon hört talas om mannen med fyra fruar och många barn som kommer hit och blir väl omhändertagen. Hur många i sådana familjer tänker sig att arbeta? 

Och inte har hon – med det har invandrarna när de väljer land att bosätta sig i – hört talas om att en invandrare som aldrig arbetat här ändå kommer att få lika hög pension som en svensk, lågavlönad kvinna som arbetat hela sitt liv. 

Det går att fortsätta länge, men det är meningslöst. Jag tror att Lena Anderssons främsta tankefel är att hon utgår från att varje invandrare skulle vara lika ädelmodig som hon.  

Sedan börjar hon, av misstag antar jag, använda ett sverigedemokratiskt språkbruk. Hon talar om vätskor: ”Det räcker att vara född till människa och vid sunda vätskor för att begripa sådana självklarheter. När emellertid dessa vätskor kommer i olag av diverse tankefel om att världen går att konstruera efter vilja och behag, följer obalanser i samhället.” 

Vem är det som direkt, i sina första meningar, visar sig tro på det ädla sinnets obegränsade makt över verklighetens villkor? 

När Lena Andersson sedan fortsätter med att närmare granska den moderata rapporten blir hon rimligare, mindre predikande. Samtidigt har hon instämt i programmets krav att invandrarna skall anpassa sig till svenska förhållanden och ”seder och bruk” – men det har väl inget att göra med svenska värderingar, förstås: ”Moderaterna skulle göra klokt i att helt lämna konceptet svenska värderingar. Det är uppstekta rester från andras frossande; meningslöst, provinsiellt och leder bort från staden och in i byn.” 

Detta är en mycket snårig artikel. Den går att förstå på ett annat sätt, om man känner till Lena Andersson tidigare texter ägnade åt Sverigedemokraterna. Då blir allt mycket enklare.  

Lena Andersson är förhäxad av SD. Hon försöker förtvivlat förstå deras framgång, samtidigt som hon hindras att förstå därför att hon tycker så illa om dem. (Ett tydligt exempel är hennes kommentar till Skavlans intervju  med Jimmie Åkesson. Det är lätt att hitta många andra exempel).   

Lördagens artikel är ett uttryck för Lena Anderssons stigande bekymmer med sig själv. Hon har med sig en historia av ständigt avståndstagande från SD. Samtidigt märker hon hur allt fler ansluter sig till partiets verklighetsbeskrivning, på senare år Moderaterna och Kristdemokraterna och deras sympatisörer. 

Hon vill gärna göra klart för sina läsare att hon förstår dessa partiers och deras väljares uppfattning av tillståndet i riket – men då kommer hon ju samtidigt att stryka under och visa förståelse för mycket av det SD framhållit i alla år. Det vill hon inte. 

Därför blir hennes artikel så snårig, motsägelsefull – och därför blir den också ett uttryck för hennes strider med sig själv. 

Det funnes mer att säga – men läs själva. Det är nöjsamt. 

Anders Leion