En släkting frågade mig vad jag ansåg att ”man” – underförstått landets härskare, alltså politikerna – borde göra åt sociala problem som kriminalitet och arbetslöshet särskilt som problemen, menade släktingen, troligen kommer att bli värre när den artificiella intelligensen tagit över alltfler mänskliga jobb.

Jag svarade att många menar att sociala problem som fattigdom, dryckenskap, brottslighet, arbetslöshet och analfabetism och liknande är en del av samhällets DNA och därför alltid kommer att finnas. Det enda ”man” kan göra åt det, hävdar samma människor, är vad den kommunala socialtjänsten lite valhänt men vänligt redan gör utan särskilt stor framgång. Så det blir väl att fortsätta med det så länge ”man” har pengar så det räcker.

Det är ingen långsökt tanke när man besinnar att de flesta existerande samhällen på jorden har någon variant av dualsamhälle där olika slags murar skiljer de nationella varianterna av välskötta villaområden och nedgångna utanförskapsområden. I Sverige är utanförskapsområdena drägliga eftersom ”man” skickar dit rejält med bidrag medan ”man” inte gör det i Indien varför de lokala utanförskapsområdena ibland består av soptippar.

Samtidigt vet vi som fått uppleva det svenska sextiotalet att sociala problem inte ingår i samhällets DNA eftersom de sociala problemen då för tiden var försumbara jämfört med vad vi ser idag och vad de flesta, verkar det, förväntar sig av framtiden. Förresten förväntade sig de flesta dåmera att de kvarvarande sociala problemen skulle försvinna så inte ens pessimismen om samhällets framtid ligger i dess DNA.

Av detta borde man kunna lära sig något om vad ”man” ska koncentrera sig på om han vill bekämpa och förebygga sociala problem. Den första och nästan övertydliga läxan är att socialtjänst inklusive generösa penningbidrag inte är rätt väg att gå. De sociala problemen och de kommunala insatserna har sedan sextiotalet utvecklats åt samma håll vilket knappast är något tecken på att socialtjänsten på något effektivt sätt avhjälpt de utsattas livsproblem.

Vad var det då som kännetecknade det svenska sextiotalet och som tydligen förhindrade svåra utbrott av omfattande utanförskap? Vem vet. Själv kan jag bara erbjuda banala hypoteser som utgår från att folks beteende styrs av deras värderingar. Jag behöver kanske inte ens påpeka att detta är en för många, särskilt välfärdssystemets administratörer, anstötlig uppfattning som dessa anser bara omhuldas av fascister och brunråttor. Själva menar de i stället att socialt elände orsakas av att socialhjälpen, det vill säga deras egna insatser, är otillräcklig och därför behöver tillföras ytterligare resurser.

Jag tror inget kan göras åt detta så länge ”man”, det vill säga nationens politiska härskare, är besatta av de kommunala socialförvaltningarnas och det övriga välfärdssystemets egennyttiga tänkande.

Om ”man” då i stället bestod av personer av den rätta ullen som inte lät sig förhäxas av den humanitärs stormaktens PK-istiska teser, vad skulle ”man” då göra? Jag tror att det handlar om att uppmuntra bonnvett och sunt förnuft. Det är tongångar som aldrig hörs från landets politiker. Men prata med vilken småföretagare som helst så väller sådant tal fram som porlande bäckar.

Med det vill jag säga att det ”man” skulle behöva göra inte är något föråldrat, konstlat och främmande för vår tid utan tvärtom det självklara för den sortens människor som får landet att fungera och bär det på sina axlar. Alla är förstås inte småföretagare. Motsvarande dygder finns inom en stor del av den svenska medelklassen, till och med hos dem som får lön av det offentliga och därför till sin förtvivlan tvingas gå på meningslösa och verklighetsfrämmande värdegrundskurser.

Lika naiv som statsministern säger sig ha varit när han inte upptäckt den massiva ankomsten av vissa sociala problem, lika barnsliga är han och hans kollegor när de inte vill se de krafter som visar vägen mot en bättre framtid.

Nu kanske du med rätta invänder att jag inte riktigt har svarat på frågan om hur samhället – ”man” – ska bete sig om den artificiella intelligensen tar över allt praktiskt arbete. Tänk dig att världen förvandlades till ett jättelikt automatiskt maskineri som av sig själv producerade alla förnödenheter som människor behöver, mat, bostäder, transportmedel, kläder, böcker, tandborstar, ja allt du kan tänka dig. Hur skulle man få det att fungera? Det är en knepigare fråga än vad ekonomer törs ge sig i kast med. Själv gjorde jag ett helt ignorerat försök för åtskilliga år sedan som jag återpublicerade här.