Framtidens historiker kommer att ägna mycket tid till att beskriva och försöka begripa vår tids ideologiska väckelse, nämligen PK-ismen. Fram till för bara ett par år sedan var den i de flesta länder utom Sverige – tror jag i alla fall – tämligen beskedlig. I Sverige blev den tidigt statsreligion medan den i andra länder, där den över huvud taget fick fäste, höll sig till särskilda miljöer, till exempel skolförvaltningar och universitetens humanistiska institutioner.

Men så bröt den ut i USA med våldsam kraft. Under beteckningen ”wokism” hade den legat och pyrt i samhällets undervegetation och så flammade den plötsligt upp så att hela landet blev övertänt på ett halvår. BLM-kravallerna är det kanske mest braskande exemplet på denna naturkatastrof men mindre eldhärdar finns överallt. Det verkar saknas gräns för vad storföretag och anrika och dyra överklasskolor kan ta sig till för att driva ut den strukturella rasism som de bestämt att de själva lider av.

Men hur kommer sig egentligen sjukan? Frågan påminner om motsvarande undran när det gäller coronat. Kom det från en fladdermus som bet en människa? Slapp det ut av misstag från ett kinesiskt laboratorium som forskade på vacciner eller var det rentav en medveten aggression från kinesernas sida för att knäcka västerlandet (som enligt denna teori skulle drabbas så mycket hårdare än de asiatiska länderna eftersom västerlandets ledare inte vågar låsa in sina befolkningar med den hänsynslösa men effektiva brutalitet som exempelvis det kinesiska kommunistpartiet inte drar sig för att bruka)?

Så vilken var PK-ismens fladdermus och hur kunde detta virus smitta så snabbt när det väl fått fäste i de första proselyterna? Här finns det, vad jag har upptäckt, två synsätt, dels mitt, dels restens av världen. Nu är resten av världen rätt begränsad eftersom de flesta människor inte betraktar PK-ismen som en farsot vars genealogi det finns anledning att fundera över. Men två tänkare som jag sätter stort värde på, Thomas Sowell och Jordan B. Peterson, har framfört vägande, men enligt min åsikt delvis vilseledande, tolkningar.

De vill förklara PK-ismens framgångar med lärans genes, alltså ideologiska ursprung. De talar om de postmodernistiska franska filosoferna, om kulturmarxism. De framhåller att läran, som de också kallar ”vänster”, framför allt smittade de intellektuella, särskilt universitetslärare, som i sin tur förde den vidare till studenterna som i nästa steg spred viruset i det civila samhället. Journalisterna blev tidiga smittbärare. Institution efter institution infekterades till dess att epidemin för bara ett par år sedan alltså kunde bryta ut som en väldig skogsbrand (om du ursäktar metaforblandningen).

Mitt problem med den beskrivningen är att jag tycker den är alldeles för idealistisk. Den litar för mycket på idéernas inneboende livskraft. Jag jämför med den verklighet jag har erfarenhet av, till exempel företagandet. Det dräller av affärsidéer. Alla idéerna är döda redan när de föds och därför blir det för det mesta inget av dem (vilket man ska vara tacksam för). För att sådana nyfödda lik ska kunna vakna till liv och växa behövs två krafter som inte ligger inneslutna i den ursprungliga idén utan måste tillföras utifrån, nämligen en vårdare och för det mesta en massa pengar. I företagsvärlden kallas vårdaren entreprenör och det speciella med honom är att han tror att idén kommer att ge honom enorma framgångar om den sköts rätt. Idéer dör om de inte får di av ett rejält egenintresse som är statt vid kassa.

De politiskt korrekta idéerna är mer dödfödda än de flesta idéer eftersom allihop går ut på att något onaturligt ska inträffa, till exempel att en man genom operationer, hormontillförsel och olika terapier förvandlas till kvinna och att omvärlden ska buga sig inför tricket. Nästan ingen skulle sätta en krona i sådana projekt.

Därför tror jag att de politiskt korrekta idéerna skulle självdö om de bara värnades av de intellektuella. Dessa idéer är inte tillräckligt attraktiva för att de ska kunna gynna en universitetslärares egenintressen och ännu mindre hans studenters eftersom ingen i en normal värld kan göra karriär på att förklara att världen håller på att gå under. (Bilden illustrerar den normala attityden till undergångsprofeter.) För övrigt har de intellektuella inga pengar för att betala kirurger för könsoperationer eller undergångsprofeter för att göra klimatmodeller. De får vara nöjda om de får en mager lön till sin egen försörjning.

Jag sa att nästan ingen skulle satsa på sådana projekt. Men det finns en intressent, nämligen politikerna. De har både egenintresset och pengarna. Egenintresset är att dubbelt. Som alla andra härskare vill politikerväldet ha makt. Makt är en nollsummegrej. Om den ene får mer så får den andre mindre. Om politikerna ska ha mer makt så blir det på medborgarnas och det civila samhällets bekostnad. Hur gör man för att ta ifrån medborgarna deras makt och deras pengar? För det första minskar man deras motståndskraft genom att mjuka upp deras hjärnor med stolliga idéer så att de tycker sig tappa fotfästet i tillvaron. För det andra inbillar man dem att de genom att underkasta sig politikernas knasiga föreställningar räddar världen och sig själva.

Det som givit PK-viruset sådan kraft är därför inte, som Sowell och Peterson och nästan alla andra tänkare menar, idéerna i sig utan det faktum att det finns en mäktig intressent som har nytta av dem. Det är efterfrågan som styr kampen mellan ideologierna, inte utbudet. PK-ismens genomslag är därför en indikator på det nationella politikerväldets makt. Sverige var före andra länder med att inrätta ett politikervälde. Det är, tror jag, förklaringen till att det politiskt korrekta tänkandet rotade sig snabbare i Sverige än annorstädes.

Egentligen räcker det med att lyssna på orden för att förstå. Politiskt korrekt betyder naturligtvis det som den politiska makten vill höra. Det amerikanska uttrycket wokism leder tankarna fel. Det antyder något om uppvaknande och klarhet vilket är motsatsen till det verkliga förhållandet.