Strax utanför Fjugesta, i natursköna Närke, ligger resterna av Riseberga kloster. Klostret grundades av kung Sverker den yngre i slutet av 1100-talet som ett dotterkloster till Vreta. Det äldsta bevarade dokumentet rörande klostret är ett gåvobrev från kung Sverkers svärfar, jarlen Birger Brosa. I dokumentet framgår att Birger Brosa gav betydande ägor och fiskevatten till klostret.

Riseberga kloster var, i likhet med bland andra Gudhem och Vreta, hemvist för nunnor som tillhörde cistercienserorden. Den grundades i slutet av 1000-talet och kännetecknas av asketism och praktisk inriktning. Hårt arbete – dessutom under tystnad – var vardag för nunnorna, och de skelettdelar man hittat på klostrets begravningsplats visar att livet var hårt och slitsamt. Allt frosseri var strängt förbjudet, dieten bestod mestadels av grönsaker och baljväxter och någon gång av fisk. Kött från fyrbenta djur var strängt förbjudet att äta.

I klostret fanns en abbedissa och nunnor men också leksystrar. I nära anslutning till klostret fanns också så kallade lekbröder. Det var nödvändigt eftersom ett cistercienserkloster skulle vara självförsörjande via bruk av skog och mark. I Riseberga utgjorde järnframställningen den främsta försörjningen, och det var en verksamhet som inte kunde skötas enbart av nunnorna. Lekbröderna rekryterades från bönderna i trakten, och levde utanför murarna med egna regler för bön och arbete.

Klostren var högt ansedda i medeltidens Sverige och att godsägare och andra mäktiga personer lät något eller några av sina barn få sin fostran i klostermiljö var vanligt. Riseberga var inget undantag och en av de mer kända historiska personligheterna som kom till klostret var den heliga Birgittas dotter, Katarina av Vadstena.

Riseberga kloster blev med tiden mycket rikt och mäktigt. Med tiden ägde klostret tvåhundratjugofyra gårdar, kvarnar, gruvor och kyrkor i Närke, Sörmland, Värmland, Östergötland, Västergötland och på Öland. Med Gustav Vasa och reformationen kom dock slutet för Riseberga och de andra katolska klostren i Sverige. 1534 försvann de sista nunnorna från Riseberga till kloster i andra delar av Europa, och klostrets ägodelar togs upp i statens ägo. Kort därefter brann det mesta av klostret ner i vad som då angavs som ”åskeld”.

Ruinerna lämnades länge åt sitt öde, men i mitten av 1600-talet togs de gamla klostermurarna i anspråk för en tillbyggnad till den närliggande Edsbergs kyrka. Därefter hämtades material från Risebergaruinen till alla tänkbara byggnader, och på 1820-talet inrättade man till och med en kalkugn inne i själva ruinen för att lättare kunna använda det sista av klostermurarna.

Idag är det endast ett av gavelpartierna från klosterkyrkan som står upprätt. Resten av ruinerna ligger under jord. Men det finns gott om ritningar och dokument som visar hur klostret en gång såg ut, och under sommarhalvåret – åtminstone när det inte råder pandemi – erbjuder Lekebergs kommun guidade turer i ruinen.