Hos Harry Potter, om vilken jag inte läst en enda bok, förekommer, har jag inhämtat, begreppet mugglare. En mugglare är en helt vanlig människa som saknar de magiska förmågor som Harry och hans skolkamrater äger och som de utbildar sig på internatskolan Hogwarts för att utveckla. När ett gäng magiker sitter och diskuterar sina yrkeshemligheter och en mugglare närmar sig gäller det för häxmästarna att samla sig, sila snacket och börja prata mugglarspråk om mugglarämnen.

Jag tror att det var så i Sovjetunionen. Det fanns ett hyggligt antal dissidenter som på något vis kände igen varandra och under speciella omständigheter kunde sitta på kafé och tala öppenhjärtigt om verkligheten bakom de kommunistiska flosklerna. Men så snart det närmade sig en mugglare, det vill säga en vanlig sovjetmedborgare som trodde på de officiella berättelserna eller kanske bara inte orkade bry sig, så var det nödvändigt för dissidenterna att släta till anletsdragen och gratulera varandra till den aktuella femårsplanens framgångar.

Jag har själv upplevt det där syndromet när jag jobbade i biståndssvängen, såväl internationellt som nationellt. Den stora hemligheten är att bistånd inte fungerar. Be mig inte förklara hur och varför, det är överkurs.

Förresten är det vilseledande av mig att säga att det inte fungerar för det gör det alldeles utmärkt för oss som administrerar verksamheten. Vi får en god lön varje månad, stimulerande arbetsuppgifter med intressanta resor till exotiska länder och alla slags utbildningar på kursgårdar med mjuka bäddar och god mat.

Man kan undra varför någon som har det så beviljat skulle bry sig om skavankerna i den underliggande verksamheten men jag har av egen erfarenhet lärt mig att många människor är sådana. En del skulle kalla dem otacksamma och illojala, andra idealister och visselblåsare, men tills vidare räcker det med att konstatera att sådana människor faktiskt existerar. I vilket fall hittade jag på alla biståndsarbetsplatser där jag jobbade ett antal biståndsdissidenter som kunde träffas och utbyta anstötliga synpunkter till dess att mugglare närmade sig och framtvingade ett byte av diskurs.

Nu invänder du kanske med rätta att det i så fall fanns ett mått av falskhet hos alla oss som fortsatte att närvara vid arbeten och uppbära lön från verksamheter som vi inte trodde på. Jäpp, det fanns falskhet. Jag säger bara: Lär dig att leva med det. Människan, du vet. Ingen känd självhjälpsbok uppmuntrar läsaren att såga av den gren hon sitter på. Titeln Tio sätt att förstöra för sig själv finns inte på några bestsellerlistor.

Min, för många stötande, uppfattning är att det internationella bistånd, som för mig varit ett slags arbetslivets alma mater, är en siamesisk tvilling med, eller i varje fall en mycket nära anhörig till, den inhemska sociala verksamheten. I båda fallen handlar det om att förmå människor som saknar hyggliga omständigheter att skaffa sig hyggliga omständigheter. I båda fallen blir utfallet enligt min uppfattning detsamma, nämligen att administratörerna får lön och klienterna får betalt för att slippa ändra sina liv. (Du kanske suckar över dessa observationer. Vad tror du jag gör?)

Därmed har jag äntligen kommit till saken. Det måste i den svenska socialsvängen finnas samma slags människor som jag själv en gång varit i den internationella biståndsindustrin, alltså folk som genomskådat upplägget och sökt samband med andra dissidenter men ändå av praktiska skäl valt att knipa käft inför mugglare eller kanske, vilket är ännu mer psykologiskt avancerat, i besvärliga lägen trängt bort sina egna insikter och ställt in sig i det officiella ledet för att inte skapa oreda,  konflikt och kanske personliga motgångar.

Sådana människor finns i den svenska socialsvängen. Be mig inte om detaljer för då måste jag avslöja mina dissidenta källor inom kommunal socialförvaltning. Ja, det finns rätt många som ser att bidragsfusket pågår inför deras ögon medan socialförvaltningen officiellt gör sig blind för att slippa erkänna sin oförmåga att uppnå sina sociala mål, en oförmåga som inte i första hand beror på administratörernas inkompetens utan på att uppdraget är omöjligt. Tänk på alla dagliga konflikter för en socialsekreterare. Vad gör man med den gravida ukrainskan som bor ihop med en nigerian men inte vill erkänna att nigerianen är far till barnet eftersom han då måste betala underhållsbidrag medan kommunen betalar bidraget till familjen om fadern är okänd?

Varje arbetsdag är för en normal socialsekreterare full av attacker från fattigt folk mot en till synes outsinlig offentlig penningkälla. Att erkänna detta är omöjligt för en vanlig tjänsteman med arbete inom det sociala. Det vore just att såga av grenen. Bättre då att hålla god min och fortsätta att låtsas att niqabkvinnor på sömnadskurs med statsbidrag hos Arbetsförmedlingen är på väg att kvalificera sig för den svenska arbetsmarknaden. Samt att anklaga sina kollegor, som inte håller tand för tunga, för rasism.

Här finns så många bottnar. Ger socialsekreterarna bara uttryck för de låga förväntningarnas rasism när de hyllar niqabkvinnorna på sykurs? Eller är de låga förväntningarna helt rimliga och ett uttryck för socialsekreterarnas uppriktiga ömsinthet och medkänsla? Jag vet bara en sak med säkerhet och det är den svenska samhällsdebattens hjälplöshet. Vi klarar inte att resonera om sådana här frågor. Det beror på att det handlar om den gren på vilken PK-isterna sitter. Inför egenintressets absoluta imperativ står sig varje argument slätt.