Klockan 01.00 natten till söndagen den 30 september 1888 hittades en död kvinna i Dutfield’s Yard, Berner Street i Whitechapel i östra London. Kvinnan tillhörde de så kallade ”glädjeflickorna” i kvarteret (den gängse benämningen på prostituerade i det viktorianska England) och det stod genast klart för både polis och allmänhet att hon var det tredje offret för den mördare som redan då gjort sig känd som Jack the Ripper – Jack Uppskäraren.

Jack Uppskäraren härjade i Londons Whitechapel mellan augusti och november 1888. Under sin blodiga bana mördade och lemlästade han bevisligen fem kvinnor (även om somliga hävdar att han kan ha haft fler mord på sitt samvete). Trots ett envist sökande, flera misstänkta och ett stort engagemang från allmänheten, lyckades man aldrig fånga honom och han förblir än idag en av världens mest mytomspunna mördare. Åtskilliga teorier har sett dagens ljus genom historiens gång; vissa hävdar att han tillhörde kungahuset, andra att han var en galen läkare och ytterligare andra att han inte alls var någon ”han” utan en kvinna, Jill the Ripper.

En av de mer välrenommerade Jack Uppskärar-kännarna – eller ”ripperologerna” som de ofta kallas – är den tidigare Scotland Yard-kommissarien Donald Rumbelow. Han lutar åt att Jack Uppskäraren med stor sannolikhet kan ha varit den halvt misslyckade advokaten Montague John Druitt. Druitt hade bevisligen befunnit sig i Whitechapel vid tiden för flera av morden, och han var också en av de misstänkta under utredningens gång. Han var ansedd som förryckt och som en kvinnohatare och enligt gamla brev som återfunnits lär hans egen bror ha trott att det var han som var mördaren. Att han hittades död i Themsen i januari 1889, och då hade varit död sedan någon gång i november – samma månad som den ökände mördaren begick sitt sista mord – styrker naturligtvis misstankarna om att han kan ha varit Jack Uppskäraren, men bevisen är lika få som teorierna är många. Och än idag är sanningen om Jack Uppskärarens rätta identitet okänd.

Vad man med säkerhet vet är att Jack Uppskäraren kan hållas ansvarig för fem kvinnomord under den här tiden. Vissa spekulerar i att han dödade fler kvinnor men de flesta historiker är överens om att endast fem är säkra ”rippermord”. Hans offer var Mary Ann ”Polly” Nichols, Annie Chapman, Elizabeth Stride, Catherine Eddowes och Mary Jane Kelly. Det de hade gemensamt var att de alla var prostituerade, vilket gjorde att morden fick en sällan skådad uppmärksamhet.

Mord var annars ingen ovanlig händelse i Londons östra slumområden vid denna tid, men det viktorianska England med sitt kategoriska klasstänkande hade länge haft skygglapparna på när det gällde situationen i Whitechapel och andra områden i East End. De kvinnor som på grund av de knappa och ofta miserabla omständigheterna tvingades in i prostitution avfärdades som ”glädjeflickor”, en benämning som rättfärdigade det faktum att samhället inte trädde in och hjälpte till att sanera den sociala situationen. Det var en allmän uppfattning i kretsarna utanför slummen att de som prostituerade sig gjorde det av egen fri vilja, och trivdes med sitt vidlyftiga leverne. Ett enkelt sätt att slippa engagera sig – men denna brist på engagemang tog snabbt slut när Jack Uppskärarmorden blivit allmänt kända. Plötsligt gick det inte att blunda längre, och många menar att de ökända morden blev början till en långsam, men målmedveten, sanering av de sociala orättvisorna.

Kvinnan som blev Jack Uppskärarens tredje offer den där dimmiga septembernatten 1888 hette Elizabeth Stride. Bland sina vänner kallades hon Long Liz, men hennes riktiga namn var egentligen Elisabet Gustafsdotter. Jack Uppskärarens tredje offer var nämligen svenska.

Elisabet Gustafsdotter föddes i Torslanda år 1843. Hon var dotter till Gustaf Ericsson och Beata Carlsdotter och växte upp i utkanten av Göteborg, i det område som idag kallas Hisingen. Av Jack Uppskärarens alla offer var hon den enda som inte vuxit upp under ytterst knappa omständigheter; hon kom från en medelklassfamilj utan några större ekonomiska eller sociala problem. 1865 var hon trots det registrerad som prostituerad i Göteborg.

1867 reste Elizabeth till London för att arbeta som hushållerska i en familj. Ett par år därefter gifte hon sig med den tretton år äldre byggnadsarbetaren John Thomas Stride och de flyttade in i ett gemensamt boende i östra London. Paret försörjde sig bland annat genom att driva ett litet kafé, men deras äktenskap blev stormigt och båda hade problem med alkoholmissbruk. De flyttade isär flera gånger under sitt äktenskap men 1877 separerade de för gott och Elizabeth, som hade svårt att få ekonomin att gå ihop, började på nytt prostituera sig. Under sina sista år bodde hon sporadiskt antingen på gatan eller på ett av Whitechapels många härbärgen, och tog då och då emot hjälp från Svenska Kyrkan i London.

När Elizabeth föll offer för Jack Uppskäraren hade han redan mördat två kvinnor, Mary Ann ”Polly” Nichols och Annie Chapman. Ändå var det först med Elizabeths död som paniken började sprida sig ordentligt på Londons gator – och nådde ända till de välbärgade medelklassområdena. Den natten mördade han nämligen två kvinnor i vad som på engelska kallas ”The Double Event”. Eftersom Elizabeth inte blivit lemlästad på det sätt som annars var mördarens signum stod det klart att mördaren blivit avbruten under sitt hemska dåd, och att han därefter slagit till på nytt bara någon kvarts promenad från Berner Street. Och nu fick han arbeta ostört; hans fjärde offer Catherine Eddowes var svårt lemlästad när man fann henne.

Elizabeth Stride begravdes i stillhet den 6 oktober 1888, på East London Cemetery – Östra Londons Kyrkogård. Där finns hennes grav kvar än idag och många är de som besökt den genom de år som gått sedan Jack Uppskäraren tog hennes liv. Och man kan inte annat än begrunda det öde som förde medelklassflickan Elisabet Gustafsdotter från Göteborg till London – och till ett så ohyggligt slut. Ett slut som faktiskt, paradoxalt nog, gjort henne hågkommen på ett sätt som hon troligen aldrig skulle ha blivit om hon inte mött detta grymma öde.