Jag tror inte att människan tidigare rent allmänt var mer principfast än hon är idag men när jag så här i coronatider studerar näringslivets organisationer börjar jag undra. Är de kravmaskiner för sina medlemsföretag eller existerar de för att värna om kapitalismen och marknadsekonomin?

Det är inget fel på intresseorganisationer. Jag är själv ordförande i en intresseorganisation för företag som samtidigt ägnar sig åt att försvara marknadsekonomins grunder. På något vis har den organisationen för det mesta, inbillar jag mig, lyckats undvika att ta ställning i frågor där de två uppgifterna kolliderar. Men just nu, alltså i coronatider, verkar det upplagt för jäv och självmotsägelser inom företagarvärlden eftersom ägarintressena så tydligt kommer i konflikt med allmännyttan.

Till exempel är hotellbranschen illa drabbad av att antalet bäddnätter krymper när folk inte turistar på grund av coronat och sitter hemma och zoomar i stället för att resa på konferens. Svenska Dagbladet rapporterar:

Stockholms handelskammare har sammanställt statistik för hotellbranschen i Stockholm och övriga landet under pandemiåret 2020 och de första tre månaderna i år, och jämfört med det pandemifria 2019. Det visar sig att raset är brutalt. Särskilt i Stockholm… Logiintäkterna för mars månad i år har gått ned 78 procent i Stockholm jämfört med mars 2019. I övriga landet är nedgången 66 procent…

Jag lider med hotellägarna. Jag vet hur det känns när stora hål gapar i resultaträkningen och framtiden ser becksvart ut. Hyra, löner och många skatter ska betalas och det blir plötsligt obehagligt lätt att sia om framtiden och konstatera att kontrollbalansräkning kommer att behöva upprättas i juli eller senast augusti och att det därefter troligen blir konkurs eller någon annan sorts avveckling.

För vilken företagsägare som helst är det scenariet synnerligen plågsamt. Han har helt eller delvis förlorat sitt kapital. Kan kapitalismen vara så grym mot företagare som ändå är marknadsekonomins hjältar? Ja, det kan den. Det är en av poängerna med systemet.

Om hotellägaren inte längre kan driva sin firma kommer han för att rädda åtminstone en del av sitt kapital att försöka sälja företaget, visserligen till ett pris som får honom att gnissla tänderna av ilska och förtret, men hellre det än att förlora hela värdet. En ny ägare med mer finansiell uthållighet får rörelsen för en spottstyver och håller den under armarna tills konjunkturen vänder och lyckas till slut göra en vacker vinst.

Under detta drama har hotellets kunder inte märkt något alls. Hotellet står kvar. Bordssilvret blänker. Sängarna är vackert bäddade. Att den förre ägarens kapital har gått åt skogen skadar ingen annan än honom själv. Marknaden har gjort en självsanering.

Det är i detta läge systemförsvaret kommer i konflikt med ägarintresset. Den gamle ägaren vill hellre se en lösning som inte kostar honom så mycket. På det viset förvandlas han till en del av ett kravmaskineri av tiggande företagare som försöker klämma staten på bidrag. (I mitt synonymlexikon står ”tiggare” som motsatsord till ”kapitalist” vilket säger en del om redaktörens brist på livserfarenhet.)

Här får de nödlidande företagarna kraftigt understöd av sina intresseorganisationer som nu bortser från att de är på väg att besanna Adam Smiths varningsord om att – ungefär – ”det inte förekommer att näringsidkare träffas, om så bara för trivsamt umgänge, utan att de förbereder ekonomiska konspirationer mot allmännyttan”.

”Det går inte så länge till”, säger en representant för Stockholms handelskammare, ”branschen är i akut behov av stöd… Vi tror att regeringen måste ta höjd för att förlänga stöden under tredje kvartalet också”. Svenskt näringsliv flaggar för en kommande utredning som visar att ”beslut om nedstängningar och andra restriktioner snabbt måste följas upp med beslut om stödinsatser till drabbade företag. Stöden måste också bättre utformas för att passa företagens verklighet och utbetalningarna måste ske snabbare”.

Att det inrättas välfärdssystem för nödlidande fysiska personer kan en skattebetalare, som ju ska finansiera verksamheten, kanske till nöds acceptera. Men att företagsägare ska ha liknande rättigheter går långt förbi vad som kan utläsas i välfärdsstatens urkunder. Det finns ingen FN-deklaration om bidragsrättigheter för företag. Dessutom sätter sådana subsidier käppar i hjulet för marknadsekonomins självsanering.

Egentligen kan man inte skylla på företagen för att de tigger och tar emot. (Här ber jag delvis för min sjuka mor ty även jag har fått bidrag till anställdas löner.) Såklart man tigger om det verkar lovande. Problemet är att staten på så vis inbjuder till ett pactum turpe (skamlig överenskommelse) med företagen som egentligen är ett attentat mot skattebetalarnas plånböcker.

Kanske är det värsta inte den skada skattebetalarna får lida utan risken att en bidragsmentalitet sprider sig i näringslivet. Den dag det hålls kurser i ämnet ”Hur man skriver bidragsäskanden” på Handelshögskolan är den kapitalistiska dynamiken slut för svensk del.