Det är oartigt att korsförhöra människor för att ta reda på vad de menar och om de har fog för sina föreställningar. Artigheten att avstå från tredje graden i vänkretsen har dock ett pris: man vet aldrig hur mycket skit ens bekanta pratar. Man vet inte en gång hur mycket ogenomtänkt strunt man själv sprider när alla andra är så väluppfostrade att de undviker att ställa kontrollfrågor.

Låt mig ge ett exempel från vinets värld. Nästan alla, förutom nyktra alkoholister, dricker vin och har synpunkter på det ena och det andra, ursprungsland, färg, temperatur, typ av maträtt som passar till vad slags vin och så vidare. Det är en hel vetenskap. Många är experter med anspråk på att kunna skilja det ena röda vinets ursprungsort från det andras. Sådant fallerar sällan att imponera. Misstänksamma personer som jag, som tycker att skillnaderna är ungefär som mellan Pepsi och Coca-Cola, förhindras av konventionerna att genom närgångna frågor ta reda på om kännaren är en expert eller en vanlig skrytmåns. (De flesta människor, tror jag mig ha förstått, är oförargliga vardagsbedragare utan onda avsikter, var och en med sin särskilda inriktning.)

Så i en grupp av djärvt ifrågasättande personer, närmare bestämt en utvidgad familjekrets, organiserade jag ett vetenskapligt experiment. Tre vinglas ställdes framför var och en av sex bordsplatser där jag placerade dessa djärva argonauter (se bilden) i vetenskapens tjänst. De sex närstående fick ögonbindel och när deras blindhet var säkerställd hällde jag upp vin i glasen, rött i det första, rosé i det andra och vitt i det tredje. När jag förklarade uppgiften sa flera av deltagarna föraktfullt att den var för lätt. Vem kunde inte skilja på rött, rosé och vitt?

Ingen utom den vid det laget fjortonåriga dottern som veterligen inte drack vin lyckades pricka alla rätt. Inte ens jag, som ändå är en rätt erfaren konsument, klarade vad de flesta skulle inbilla sig vore elementa. Det finns förstås förmildrande omständigheter för den som inte klarar ett sådant grundtest. Många vita viner smakar som röda och rosé kan vara både det ena och det andra. Men experimentet blev ändå ett indicium på riktigheten i mitt grundantagande, alltså att folk ofta tror sig veta saker som de inte har en aning om.

En annan gång gjorde jag ett lite mer kontroversiellt experiment med ekologiska grönsaker. Till en middag bland vänner serverade jag två salladsskålar, en med ekologiska och en annan med vanliga industriella ingredienser. Jag förklarade tydligt vilken skål som var vilken och bad om kvalitetsbedömningar. De ekologiska grönsakerna visade sig, förklarade gästerna praktiskt taget med en mun, vara helt överlägsna i alla avseenden såsom smak, fräschhet och allmän snygghet. Självklart hade jag lurat mina gäster. Båda salladsskålarna innehöll vanliga oekologiska miljöförstörande vegetabilier som kanske till och med drogats med koldioxid.

Min slutsats av dessa två osäkra sociala experiment är att man inte alltid kan ta folks uppfattningar på allvar. Om vi inte kan skilja på rött och vitt vin, vilket nästan alla människor är övertygade om att de kan, hur ska vi då kunna bedöma svårare saker där vi inte ens kan provsmaka? Jovisst kan vi provsmaka klimatet genom att gå ut genom ytterdörren och andas. Men hur ska vi bedöma om den kyla som möter oss beror på att det som vanligt är kallt i februari eller på att det på grund av klimatomställningen i stället är ovanligt varmt i februari just i år och att den ovanliga värmen har förmått Golfströmmen att gå åt fel håll så att uppvärmningen uppträder som nedkylning? Några hävdar det förra, andra det senare. I sådana lägen grips jag av lust att anställa korsförhör i syfte att avgöra om personerna i fråga har fog för sina uppfattningar. Men det gäller att ta det försiktigt om man inte vill riskera att bli socialt utstött. Du har ingen aning om hur provocerade folk kan bli av en enkel och ärlig fråga som ”Hur vet du det?”. För det mesta får man ett mumlande till svar som betyder att frågan inte borde ha ställts.

Sammanfattningsvis har vi i Sverige en konsensuskultur. Vi anstränger oss att tycka det socialt rätta. Det socialt rätta trumfar det sanna (om det nu finns något sant i den aktuella frågan). För att skydda det socialt rätta från ifrågasättanden stoppar vi utmaningar, till exempel de korsförhör i bekantskapskretsen jag skulle vilja anordna, genom att stämpla dem som oartiga, ouppfostrade, nazistiska, rasistiska eller något annat olämpligt.

Jag tror att det är just detta troligen uråldriga drag i den svenska kulturen som har skapat både homogeniteten, det vill säga kärleken till likatänkandet, och rädslan för att manifestera sina dubier och tillåta sig att ifrågasätta även sina egna uppfattningar, kort sagt att erkänna att man inte begriper så mycket och att tacksamt lyssna på vad ens meningsmotståndare har att säga. ”Våga vägra ta debatten” är en feministisk devis i denna ursvenska tradition.

Det kan vara därför PK-ismen har fått ett så starkt genomslag i Sverige. Vi har fått lära oss att inte ställa frågor eftersom frågor kan förolämpa genom att tvinga någon att visa sin intellektuella nakenhet. Det där med att skolbarn ska lära sig att vara ”kritiska” har förvandlats till nyfikenhetens och toleransens motsats. Barnen har blivit pansarvagnar i PK-ismens tjänst med uppgift att köra över den som inte håller med snarare än att i vetenskaplig anda undersöka otillräckligt kända förhållanden.