Det är spännande att ligga i den intellektuella frontlinjen mot framtiden och följa hur andra människor i andra länder förhåller sig till samma slags frågeställningar som artikuleras på den här bloggen.

Hur kan jag veta att just det som diskuteras här befinner sig på något slags frontlinje? Är det inte bara någon sorts konservativ återvändsgränd? Tänks inte framtidens tankar någon helt annanstans, till exempel i Kina och Afrika, som på grund av språkbarriärer (och lite censur kanske) är otillgängligt för oss sådana som jag? Det kan jag inte veta. Jag bara tror men jag letar hela tiden efter främmande tonfall som kan ge oväntade vinklar på tillvaron. Ett sådant exempel, som jag skulle behöva gräva djupare i, var när den ryske utrikesministern Sergei Lavrov nyss varnade för den PK-istiska anti-vita rasismen i västerlandet. Varför gjorde han det? Det var liksom att markera ett stöd till det konservativa USA, kanske rentav Trumps USA.

Jag tillbringar en del tid på YouTube för att ta del av folks uppfattningar i framför allt USA och Brasilien. Brasiliens flöde är förstås mycket tunnare men man märker att tankegångarna är i huvudsak desamma som i det övriga västerlandet. Det handlar om att vara för eller emot PK-ismen eller, vilket är samma sak, wokismen. (Ja, jag vet, YouTube skickar fram folk som tycker likadant som jag men det hindrar inte att det är lätt att känna igen slagordningen även i Brasilien.) I USA har det offentliga samtalet länge handlat om att hata eller älska Trump men när han nu är ur fokus kretsar debatten mer om fundamenta som visar sig vara just inställningen till det politiskt korrekta. (Säg gärna till om du anser att jag läser debattläget fel.)

En av USA:s enligt min mening vassaste tänkare är den nittioårige svarte ekonomen (eller filosofen eller sociologen eller tänkaren eller vad du vill) Thomas Sowell (bilden). I detta klipp blir han tillfrågad hur den nya politiskt korrekta läran har uppstått och har egentligen inga svar. Han antyder, tror jag, att det beror på att socialister propagerat med engagemang och entusiasm för ökat statligt inflytande.

Det tror inte jag på. Varför skulle hela samhällen låta sig påverkas av vad ett litet antal extremister, hur beslutsamma och luriga de än må vara, propagerar? Varför ska det vara så svårt att förstå PK-ismen? Den sanna förklaringen är enligt min uppfattning mycket enklare och samtidigt så skrämmande i sin opassande upproriskhet att välsinnade människor tills vidare har svårt att ta den till sig eftersom den svär emot allt som är rätt, heligt och hyllat i de västerländska samhällena.

Det handlar om demokratin. Tro inte att jag ogillar demokratin. Av alla dåliga samhällsordningar, sa Winston Churchill, är demokratin den minst dåliga. Den som tagit till sig detta uttalande borde begripa att demokratin inte är en perfekt ordning utan rymmer risker för olika slags samhälleliga olägenheter.

Så som demokratin utformats i västerlandet innebär den att folk röstar på ombud som ska företräda dem i någon sorts nationellt beslutande församling. Detta är en ny grej vars konsekvenser vi hittills inte tillräckligt beaktat. Genom tiderna har det alltid funnits någon central överhet i nationerna som styrts av härskande skikt. Ibland har det varit en diktator med medhjälpare, ibland har det varit en aristokrati, ibland har det varit en absolut kungamakt. Alla härskarskikt har sett till att skaffa sig så mycket makt de kunnat och att hålla den i samhällena alltid förekommande oppositionen kort.

Med demokratin kom en helt ny typ av härskande skikt vilket det stolta demokratiska västerlandet i sin självsäkerhet inte begripit. Eller rättare sagt: de folk som ansett sig i demokratins namn har fått makten har inte fattat att kontrollen över deras liv i ökande utsträckning utövas av ett nytt härskarsläkte, nämligen politikerväldet.

Alla härskarskikt behöver en legitimerande ideologi som förklarar för deras folk att härskarna är till överlägsen nytta för de underlydande folken. För det mesta handlar det om att härskarna skyddar folket mot olika faror till exempel danskar på 1600-talet och arbetslöshet på 1900-talet.

Det tar ett tag för nya makthavare att bli varma i kläderna. Demokratin i västerlandet slog igenom i början av nittonhundratalet (utom i USA där systemet inrättades redan etthundrafemtio år tidigare). Det tog några årtionden för de berörda nationerna att anpassa sitt tänkande till den nya maktordningen. Till exempel inträffade ett stort genombrott år 1936 när den nya politikerklassen bara suttit några årtionden vid makten och därför suktade efter bevis för sin sakrala kraft. Då bevisade ekonomen John Maynard Keynes med några matematiska formler att politikerväldet hade den magiska förmågan att betvinga arbetslösheten och därmed det onda som politikerväldets motståndare kapitalisterna förorsakade människorna.

Keynes blev hyllad för att han vetenskapligt bevisat att politikerväldet har övernaturliga egenskaper. När de övernaturliga egenskaperna väl var bevisade nöjde sig politikerväldet förstås inte med att tillämpa dem bara på arbetsmarknaden. Det finns så mycket annat än arbetslöshet som besvärar människor. Sjukdomar, trångboddhet och fattigdom är andra fullständigt begripliga missnöjesanledningar. Därför bestämde sig de framväxande politikerväldena i de mest avancerade länderna som USA och Sverige att vidta välfärdsskapande åtgärder. Ambitionerna tydliggjordes i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna år 1948.

Demokratins framgångar – som i huvudsak berodde på att demokratin också uppmuntrade marknadsekonomin och det fria företagandet – ledde till att politikerväldena blev högmodiga. De började tro att de på riktigt hade gudomliga förmågor. Det var så PK-ismen fick livsrum.

Alla PK-istiska idéer har det gemensamt, påstår jag, att de för att förverkligas kräver ingrepp av politiker. Jaha, en sextonårig gosse får för sig att han egentligen är en förborgad tjej och vill byta kön. Det låter som en askungesaga. Skulle inte politikerna klara en sådan sak? Enkelt med könskorrigeringskirurgi plus att det förstås behövs psykologinsatser när gossen efteråt ångrar sig och får ångest.

Se om du kan komma på en enda politiskt korrekt idé som inte för att förverkligas kräver ytterligare offentliga insatser och därmed mer makt åt politikerväldet.

Min chockerande slutsats är därför att orsaken till det nu i de västerländska nationerna rasande politiskt korrekta vansinnet är demokratin. Men om du frågar mig om lämpliga åtgärder blir jag svarslös. Bra nog om folk vinnlägger sig om moderation och sunt förnuft.