Vi kan alla lära oss något av ramadan. Det skriver Sofia Hvittfeldt på Sydöstrans ledarsida. Jag säger precis tvärtom: Vi har ingenting att lära av ramadan.

Ramadan är, resonerar hon drömmande, ”en månad som vigs åt självransakan (SIC), bön, välgörenhet och fasta från soluppgång till solnedgång. I slutet av dagen samlas man med släkt och vänner för att bryta den dagliga fastan. Det är mångkulturen som bygger Sverige starkt och rikt som land och vi kan alla lära oss något av ramadan.”

En månads fasta, bön och välgörenhet per år är alltså något som bygger Sverige ”starkt och rikt”? Jo tjena.

I så fall undrar man ju varför Sofia Hvittfeldt inte också hyllar den kristna fastetiden då kristna över hela världen gör exakt samma sak som muslimerna under ramadan – och har gjort sedan långt innan islam ens var påtänkt.

Men den här krönikan handlar ju inte om att det är särskilt fint och föredömligt att fasta och försaka. Den handlar om att det är särskilt fint och föredömligt när just muslimer fastar och försakar. Men, ärligt talat, vad spelar det för roll vad man gör under en futtig månad per år, jämfört med vad man gör året om? Inte mycket.

Sveriges skattebetalare däremot, oavsett om de fastar eller ej, de gör skillnad. På riktigt. Varje månad, året om, håller de landet flytande genom sina ansenliga skatteinbetalningar. Räknas inte det? Tydligen inte.

Sofia Hvittfeldt skriver vidare:

”Ramadan lägger även särskilt fokus på kollektivet och solidariteten. Detta manifesteras genom att man ska donera en viss procent av sin inkomst till välgörenhet eller på annat sätt hjälpa till i samhället eller dela med sig till dem mindre bemedlade. Denna tradition som kallas zakat är uppfriskande i en tid av utpräglad individualism som bland annat tar sig uttryck i krav från högern på ytterligare skattesänkningar åt rika. Att visa solidaritet med dem som i livets godtyckliga lotteri dragit nitlotten är i kontrast nästintill en revolution. Tänk om vi istället för att fråga vad fan vi får för pengarna kunde reflektera över hur vi gemensamt kan skapa ett samhälle där vi tar hand om varandra?”

Vad är detta för snömos? Att ”man ska donera en viss procent av sin inkomst”? Det är exakt vad alla skattebetalare gör, månad efter månad, år ut och år in. Det är solidaritet på riktigt – att varje månad avstå från en rejäl procent av sin inkomst för samhällets och medborgarnas bästa. För att vård, skola och omsorg ska fungera, för att infrastrukturen ska fungera, för att asylsökande från utsatta områden ska kunna finna en fristad och så vidare i all oändlighet.

Vi väljer inte att skänka en slant till en personligt utvald välgörenhet för att ställa oss in hos Gud. Vi betalar för att hela samhället ska fungera. Även den som själv inte kör bil bidrar till vägunderhåll, och även den som inte har TV betalar för att andra ska kunna titta på TV. Det är så solidaritet fungerar på riktigt. Men detta rycker Sofia Hvittfeldt arrogant på axlarna åt.

Hon tycker inte heller att vi som drar lasset har rätt att ställa oss frågan vad vi får för pengarna. Bullshit. Det är självklart att vi har den rätten. Vi både får och bör fråga vad fan vi får för pengarna. Endast genom att ställa den frågan, och kräva svar, bidrar vi till att bibehålla det välfärdssamhälle som de tidigare generationerna skapade.

Just det, skapade. Vår välfärd beror inte på något ”godtyckligt lotteri” utan på att generstioner har arbetat och slitit för att bygga något varaktigt och värdefullt.

Ramadan har alltså ingenting alls att lära oss. Däremot har muslimer världen över en hel del att lära av oss. Hur man skapar ett demokratiskt samhälle, till exempel. Det har de inte lärt sig än, trots att ramadan är så himla fantastiskt.

BILD: Sofia Hvittfeldts Twitterprofil.