En intressant fråga som numera allt oftare kommer på tapeten är om våra styrespersoner politikerna är medvetna om hur illa det står till med Sverige om man radar upp de värsta till synes olösbara problemen såsom migrationen, skolan, integrationen, coronapolitiken, infrastrukturen, brottsligheten och den tilltagande otryggheten.

Standardsvaret bland bildat folk är nej. De bildade kan inte få in i sina skallar att politikerna kan se samma värld som de själva och ändå inte reagera som de själva, nämligen med att ge hals, riva sitt hår samt även visa andra tecken på förtvivlan.

Politikerna har ju faktiskt verktyg att åtminstone försöka rätta till problemen. De disponerar en väldig massa pengar och även om svårigheterna i första hand inte är ekonomiska så skadar det inte att ha rejäla pengar till hands. Ett annat viktigt verktyg som politiker kan använda är rätten att förbjuda saker, det vill säga skriva lagar. Ett tredje mycket kraftfullt instrument – som de inte lärt sig att bruka – är möjligheten att hålla stimulerande och övertygande tal till nationen på teve eller i radio. Alla retoriskt lagda politiska ledare brukar utnyttja direktkontakten med väljarna för att presentera sin sak själva utan att bli styrda av beskäftiga journalisters ofta illvilliga frågor. Se på Franklin Roosevelt med sina ”Fireside chats”, se på Winston Churchill, se på Donald Trump (vars talekonst man borde kunna beundra även om man inte uppskattar personen).

De bildade menar att politikerna omöjligt kan ha upptäckt det samhälle som omringar dem eftersom de i så fall, liksom alla vettiga människor, framför allt om de disponerar resurser och makt, skulle gripa in och rätta till enligt samma logik som man försöker rädda en person som hamnat i en isvak eller stoppar en treåring som hotar att springa ut i trafiken.

Tror ni verkligen det, brukar jag fråga bildade personer som svarar nekande på den inledande frågan och alltså är övertygade om att politikerna inte upptäckt vad som sker omkring dem. Det kan inte vara möjligt! fortsätter jag. Så ouppmärksam eller dum är ingen. Om man har sina sinnens bruk och inte sitter inlåst i ett panikrum hela dagarna är det omöjligt att inte ana vad som sker i nationen.

Så vad är din förklaring? frågar mina samtalspartners. Jag tror att de ser lika bra som vi medborgare, svarar jag, men de låtsas att problemen inte finns.

Varför då? undrar de bildade personerna.

Därför att om man ska göra något meningsfullt åt den urspårade situationen måste man tänka och handla annorlunda än på det sätt som skapat eller åtminstone inte lyckats avhjälpa problemen. Till exempel tror jag att vi måste kunna sy in ungdomsbrottslingar under mycket lång tid för att deras hormonstormar inte ska bli samhällsfarliga. Eller ska knarket legaliseras? Jag tror att gymnasieelever som inte sköter sig måste kunna relegeras. Varför ska de kosta skattebetalarna en massa pengar när de inte lär sig något utan bara förstör för andra elever?

Så kan man väl inte göra! säger de bildade häpet.

Precis som du tänker politikerna, svarar jag. De vågar inte ens prata om oprövade lösningar. De tror sig vara för evigt pantade om de talar klarspråk. Inför det hotet är det mest praktiskt att hålla tyst och förvandla sig till en Dr. Pangloss och hävda att allt är till det bästa i den bästa i alla världar.

Den bildade funderar en stund. Gör vi inte alla så? frågar han sedan. Det är så plågsamt att iaktta sönderfallet. Vi förnekar för att slippa se. Leker vi alla inte samma låtsaslek som politikerna.

Han tystnar igen och säger sedan att det går ju faktiskt att föreställa sig att eländet försvinner. Bara upphör. Det har inträffat mirakel tidigare. Det blev aldrig något kärnvapenkrig mellan Sovjetunionen och USA. Vårt återstående hopp är att underverk kan inträffa.