All offentlig makt utgår från folket enligt den svenska konstitutionen (Regeringsformen). När riksdagen den 24 mars beslutade att låta framtida svenska skattebetalare under åren 2028-2058 finansiera EU:s så kallade Återhämtningsfond (stödpaketet) röstade bara 27 riksdagsmän för beslutet. Detta räckte för att riksdagen skulle godkänna finansiering av Återhämtningsfonden. För Sveriges del handlar det om att garantera en summa som kan uppgå till uppskattningsvis 190 miljarder svenska kronor. Detta är pengar som EU lånar på kapitalmarknaderna och ger till andra EU-länder.

Hur kan det vara möjligt att bara 27 riksdagsmän kan besluta om en sådan finansieringsskyldighet för svenska skattebetalare? Enligt Regeringsformen utgår ju all makt från folket. Folket representeras enligt Regeringsformen av 349 riksdagsmän och beslut fattas av majoriteten. 

Anledningen till att så få kunde fatta finansieringsbeslutet är att riksdagens gruppledare i de olika partierna på grund av covid 19 träffat en överenskommelse om att endast 55 riksdagsmän från partierna får deltaga vid kammarens omröstningar. Riksdagens två politiska vildar omfattas inte av överenskommelsen. Överenskommelsen träffades i mars 2020 och förlängs i etapper. Den senaste förlängningen gäller fram till 7 september. Att gruppledarna ska kunna bestämma att riksdagens partier endast representeras av 55 riksdagsmän vid omröstningarna är inte möjligt enligt vår konstitution. Beslut från en på detta sätt minskad riksdag kan därför inte vara giltigt. Vill man ha begränsningar i de fysiska mötena i riksdagen måste man hitta andra lösningar än att minska antalet riksdagsmän vid omröstningar.  

Trots detta kan riksdagens beslut om finansiering av Återhämtningsfonden inte ogiltigförklaras. Det beror på att Sverige inte har en behörig instans som kan pröva ett riksdagsbesluts giltighet i förhållande till konstitutionen. Sverige har ingen författningsdomstol. 

När väl omröstningen skulle ske med de 56 (varav en politisk vilde) närvarande ledamöterna, var det bara 27 riksdagsmän som röstade för finansiering av Återhämtningsfonden. De utgjorde ju inte ens en majoritet av de 56 som var närvarande i kammaren. Tvärtom var de 27 riksdagsmännen i minoritet eftersom 29 av de närvarande 56 riksdagsmännen inte röstade för finansieringen. Då kan man tycka att det borde det ha blivit ett nej som innebar att finansieringen inte röstades igenom. Men 14 riksdagsmän avstod från att rösta och de räknades inte in i röstningsresultatet, vare sig bland dem som var för beslutet eller bland dem som reserverade sig mot beslutet.

Möjligheten att avstå från att rösta finns inte i Regeringsformen. Den möjligheten finns däremot i Riksdagsordningen som inte är en grundlag. Man kan ju tycka att det är riksdagsmännens huvuduppgift att rösta och att de därför inte skulle kunna avstå från att rösta när de är närvarande. Det blir ju liksom att arbetsvägra, men de kan alltså enligt Riksdagsordningen själva välja att avstå från att rösta. Vad kan vi skattebetalare som skall betala tillbaka pengar som lånas upp av EU göra åt det? Ingenting! Eftersom vi inte har en författningsdomstol kan möjligheten att avstå från att rösta inte prövas mot konstitutionen. 

Slutresultatet blev att 15 riksdagsmän var emot beslutet medan 27 var för beslutet.  Detta innebar att 292 riksdagsmän inte fick närvara eftersom antalet deltagande satts till 55 av gruppledarna. En politisk vilde var frånvarande på eget initiativ. De 293 som inte var närvarande har inte något ansvar för beslutsfattandet. Därtill kommer att ytterligare 14 riksdagsmän som själva avstod från att rösta, inte heller har något med beslutsfattandet att göra. I ett beslut som kan belasta skattebetalarna med uppemot 190 miljarder kronor har på så vis demokratin satts ur funktion eftersom 307 riksdagsmän inte deltog i beslutsfattandet! Lagstiftaren skulle nog aldrig ha kunnat föreställa sig att bara 55 riksdagsmän från partierna skulle tillåtas delta vid en omröstning, att 14 av dessa skulle avstå från att rösta och att en minoritet på bara 27 riksdagsmän av riksdagens 349 skulle kunna rösta fram ett ja till finansiering av EU:s Återhämtningsfond med en enorm skuldsättning för framtida svenska skattebetalare.   

Vi kan inte få en prövning mot konstitutionen för vi har ingen författningsdomstol i Sverige. Annorlunda är det i Tyskland. Där finns förbundsstatens författningsdomstol (Bundesverfassungsgericht) i Karlsruhe. I denna kan frågor om lagars och besluts överensstämmelse med den tyska konstitutionen (Grundgesetz) behandlas.  

Till Bundesverfassungsgericht inlämnades den 25 mars en begäran om prövning mot konstitutionen. Den gällde giltigheten av parlamentets beslut i fråga om Tysklands finansiering av EU:s återhämtningsfond. I det tyska parlamentets två kamrar godkände Bundestag och Bundesrat, den 23 mars respektive den 24 mars, finansieringen av Återhämtningsfonden för Tysklands del. För att besluten ska bli gällande i förhållande till EU krävs dock att Tysklands president Franz Walter Steinmeier undertecknar det. Mot den bakgrunden lämnades en begäran om prövning mot konstitutionen in efter det att Bundestag och Bundesrat beslutat om finansieringen.  Därför har Bundesverfassungsgericht beslutat att tills vidare stoppa frågan. Domstolen ska nu pröva om det beslut som Bundestag och Bundesrat har tagit är förenligt med den tyska konstitutionen. Innan dess kan inte presidenten underteckna beslutet och därmed är det tills vidare inte bindande. Detta kan, om den tyska författningsdomstolen skulle komma fram till att besluten i Bundestag och Bundesrat strider mot den tyska konstitutionen, istället leda till att hela Brysselöverenskommelsen med upplåning av 750 miljarder euro till Återhämtningsfonden faller. 

De klagande har angivit att EU-fördraget inte ger EU rätt att gemensamt låna och skuldsätta EU.  En sådan makt har ännu inte överlåtits från medlemsstaterna till EU. De klagande har också angivit att Tyskland genom Återhämtningsfonden tar finansiella risker som inte är kalkylerbara och att skuldsättningen begränsar budgetmakten. 

Bundesverfassungsgericht har omfattande befogenheter att överpröva såväl lagar som beslut och kan förklara dem ogiltiga. Domstolen är inget politiskt organ. Den följer bara den tyska grundlagen. En lags ändamålsenlighet spelar till exempel ingen roll utan det handlar istället om de författningsrättsliga ramarna i konstitutionen.  

Begränsning av statlig makt är ett kännetecken för den moderna demokratiska staten och begränsningarna framgår i konstitutionen. Bundesverfassungsgericht tillkom 1951. Den finns för att garantera att författningen följs. Hitlertidens maktövergrepp mot befolkningen ledde till insikten att en författningsdomstol med genomslagskraft var nödvändig för den nya förbundsrepubliken. Bundesverfassungsgericht är enligt opinionsundersökningar mycket uppskattad av tyskarna.  

Gunilla Edelstam är docent och juris doktor i offentlig rätt.