Efter att helt ha försvunnit från rampljuset när #metoo svepte över världen är nu SVT:s egen husgud Soran Ismail på väg tillbaka igen – i alla fall om han och SVT får som de vill. I dokumentären ”Persona non grata” får han hjälp att sticka en offerkofta större än hela TV-huset och all tid han behöver för att berätta för hela svenska folket hur fruktansvärt synd det är om honom.

Soran Ismail anklagades för flera våldtäkter och övergrepp under #metoohösten. Misstankarna avskrevs med tiden i brist på bevis. Sanningen vet bara Ismail och de kvinnor som anklagat honom. Men är det ett tillräckligt skäl för att public service – finansierat av skattebetalarna – ska lägga resurser på att låta honom breda ut sig, försöka återuppbygga hans förtroendekapital och hjälpa honom tillbaka till rampljuset?

Diskussionerna går varma, men en av dem som har uttryckt det hela allra bäst är en god vän till mig som själv jobbar som journalist. Hon frågar sig varför Ismails, och andra mäns, partsinlagor överhuvudtaget ska få ett så här stort medieutrymme:

”Det gemensamma narrativet här är att de fråntagits något. Sitt levebröd, sin position osv. Men det är ju ingen mänsklig rättighet att få synas och höras överallt och hela tiden, tala inför storpublik eller bjudas in till Aktuelltstudion för att kommentera allsköns ämnen. Vi är massor med människor som aldrig upplevt detta, men lyckas försörja våra barn och ha ok liv ändå.”

Det har hon naturligtvis helt rätt i. Hur kan det vara en mänsklig rättighet att ständigt höras och synas och sitta i TV-sofforna och ha åsikter om allt? Jag tänker så här: man har ett jobb, missköter sig – eller blir impopulär av andra orsaker – och får sparken. Sedan är det upp till en själv att hitta något nytt sätt att försörja sig.

Varför ska SVT lägga våra pengar på att lyfta fram ett fall som Soran Ismails som särskilt ömkansvärt bara för att han inte längre kan försörja sig som komiker och tyckare? Det finns faktiskt massor med andra jobb han skulle kunna ägna sig åt. Varför inte prova att jobba som personlig assistent, till exempel? Jag har flera vänner och bekanta som livnär sig alldeles utmärkt på det så varför skulle inte Soran Ismail kunna göra det? Varför måste just han arbeta i TV och på scenen för att få tillvaron att gå runt?

Min vän skriver vidare:

”Kultur/nöje är liksom politik en förtroendebransch numera, och ytterst få lyckas hålla sig på toppen där hela livet. Kanske är det chockartat för tidigare uppburna kändisar att plötsligt få piedestalen omkullsparkad. Men allvarligt talat – det finns andra jobb! Istället för att tala ut i media vore det kanske bättre för alla inblandade om de bara försöker gå vidare i livet? Utanför rampljuset.”

Helt riktigt! Och det gäller ju, som hon också påpekar, inte bara kulturpersoner utan även politiker. Fredrik Federley, till exempel, som redan dagen efter att han annonserat att han tänkte ägna sig åt kyrkopolitik drog sig ur på grund av det han kallade ett ”orimligt drev”.

Orimligt drev? Vad har karlen för självbild egentligen? Det må så vara att han inte rår för att hans pojkvän är en dömd pedofil, men hur många vill ha en kyrkopolitiker som ligger med en pedofil? Inte många, det är jag rätt säker på.

Det enda orimliga i fallet Federley är att han överhuvudtaget trodde att hans utspel om kyrkopolitiken skulle gå hem, i synnerhet eftersom han dessutom gjort sig känd för att gärna håna och kritisera kristendomen. Hur inbilsk får en människa bli?

Både Soran Ismail och Fredrik Federley borde följa rådet från min journalistvän och gå vidare – utanför rampljuset. Det skulle inte bara vara en välgärning för hela Sverige, utan också en mycket nyttig erfarenhet för dem själva.