Min hittills oemotsagda uppfattning är att det gemensamma draget hos alla PK-istiska idéer är att de förespråkar tillstånd som är onaturliga i bemärkelsen att de inte uppstår av sig själva utan i stället kräver offentliga insatser för att komma till stånd. Om man exempelvis inte problematiserar mänsklighetens naturliga ordning visar sig människorna kunna indelas i två typer, män och kvinnor. Men PK-ismen anser att det därutöver bör finnas män som förvandlats till kvinnor och vice versa samt individer som saknar kön eller åtnjuter diverse ofta nyuppfunna tilläggskön. De fantasifulla PK-istiska möjligheterna är oändliga men det blir inget av dem utan offentliga insatser i form till exempel av skattefinansierad könskorrigeringskirurgi.

Svensk invandringspolitik har i modern tid, vilket betyder sedan några decennier tillbaka, styrts av den PK-istiska devisen att Sverige ska ta emot alla som det är synd om (bara de lyckas ta sig hit). Detta är mycket PK-istiskt i ovan angiven betydelse eftersom de som det är synd om behöver bidrag och stöd och det utan ett vidlyftigt statligt engagemang troligen inte manifesteras så mycket bidrag och stöd eftersom sådant inte normalt uppstår av sig självt, framför allt inte bidrag och stöd till utgrupper.

Alla som det är synd om har indelats i tre juridiska underavdelningar. Den första underavdelningen defineras av FN:s flyktingkonvention som personer som flyr undan förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös uppfattning, sexuell läggning eller en del annat, alltså flyktingar. Den andra underavdelningen kallas alternativt skyddsbehövande enligt EU:s regelverk och består av dem som det är synd om för att de löper risk för dödsstraff, förnedrande behandling eller att skadas till följd av krigshandlingar etc. Den tredje underavdelningen är konstruerad i Sverige för att tillgodose skyddsbehov som varken täcks under FN:s eller EU:s definitioner. Det finns ju så många fler sätt på vilka det kan vara synd om folk. De kan till exempel vara sjuka.

Den tredje immigrationsgrunden försvann ur den svenska lagstiftningen för några år sedan men håller nu kanske på att återinföras genom miljöpartiets försorg. Miljöpartiet har skruvat upp devisen ”alla som det är synd om” till ”särskilt dem som det är särskilt synd om”.

Miljöpartiets devisglidning representerar ett ganska vanligt tankemönster bland kvinnor med yrkesanknytning till det välfärdsindustriella komplexet. Detta kan vara en fördomsfull bedömning av mig men jag tror att den är balanserad och hyggligt rättvisande. Jag upptäckte syndromet när jag för många år sedan skulle adoptera barn och forskade lite om spelreglerna i adoptionsbranschen. Jag upptäckte då att man skulle akta sig för att adoptera från dåvarande Sovjetunionen eftersom de sovjetiska barnhemsföreståndarna helst ville adoptera bort handikappade och svårskötta barn för att lätta sin arbetsbörda medan det nästanstatliga svenska Adoptionscentrum, som ofta skötte kontakterna, var behärskat av kvinnor som följde parollen ”särskilt dem som det är särskilt synd om” och därför välkomnade utpräglade problembarn för vidare befordran till svenska adoptivföräldrar. (Adoptionscentrums intäkter består i huvudsak av vad adoptivföräldrarna betalar för att få barnen – jag kunde ha uttryckt det råare – samt statsbidrag.) FN:s Barnkonvention, som nyligen blev svensk lag, är marinerad i sådant tänkande.

Även moderaternas och sverigedemokraternas migrationspolitik verkar sitta fast i skruvstädet ”alla som det är synd om” även om de gör ett tillägg så att innebörden blir ”alla som det är synd om fast färre än tidigare”. Även dessa partier tycks ha svårigheter att ta sig ur etablissemangets politiskt korrekta omfamning.

Själv skulle jag vilja byta den vägledande devisen till det anti-PK-istiska ”alla som Sverige har nytta av”. Det betyder tvärnej till migranter som inte kan förväntas stå för sin egen försörjning efter några månader och framför allt stopp för folk som kan misstänkas bli kriminella eller livslånga kunder hos det välfärdsindustriella komplexet och därmed klienter hos alla de flyktingkramande feministerna i de kommunala socialförvaltningarna (som jag alltså har mer eller mindre välgrundade fördomar emot).

”Så kan man väl inte göra!” hör jag i andanom en grupp sådana kvinnor chockerat utbrista. Jo, det kan man. Både Kanada och Australien, som är geografiskt lyckligt lottade i bemärkelsen att det är svårt att ta sig dit i gummibåt, har länge använt olika poängsystem för att välja ut de invandrare de bedömer kan göra mest nytta för mottagarlandet.