För några dagar sedan skrev Einar Askestad här på Det Goda Samhället (7/4 2021) om samtidens skattefinansierade så kallade ”konst”.

Askestad berättade om en upplevelse på ett konstmuseum:

För några år sedan gick jag förbi de stora skyltfönstren till ett konstmuseum som ligger längre ned på min gata. Först förstod jag inte vad som utgjorde själva utställningen, för allt jag såg var enstaka individer som långsamt strosade omkring i de tomma salarna med blicken vänd ned mot golvet. Jag bytte trottoar för att kunna titta närmare, och såg då att på golven låg vad som såg ut som utspridda komockor. I en andäktig tystnad, eller möjligen förstumning, gick besökarna omkring därinne och begrundade komockorna på golvet.

Det är så mycket av den moderna så kallade ”konsten” ser ut.

Läs gärna hela Askestads artikel.

Det var länge sedan jag vände allt detta ryggen. Jag har liksom många svenskar lärt mig att misstro allt som kallas ”konst”.

När något presenteras som ”konst” brukar jag anta att 1) det är inte välgjort och vackert och 2) det är skattefinansierat.

Ordet ”art” på engelska tycks inte vara lika förstört som det svenska ordet ”konst”.

Askestad konstaterar helt riktigt: ”Utan statens skattemedel överlever inte denna samtidens fattigdom och sjukdom en dag till”.

Själv har jag funnit att fina och välgjorda bilder hittar man inte inom så kallad ”konst” utan bland kommersiella produkter som till exempel filmer, datorspel och tecknade serier.

Datorspel idag kan vara verkligt estetiska upplevelser.

Se trailern för datorspelet Assassin’s Creed Odyssey (2018) nedan, ett spel som sannolikt gjort många unga grabbar intresserade av antikens historia och grekisk mytologi:

Som jag skrivit om flera gånger här på Det Goda Samhället tycker jag om att spela rollspel. Dessa spel, bok- och lådomslag, är ofta rikt och fint illustrerade.

Det klassiska amerikanska rollspelet Dungeons & Dragons har illustrerats av skickliga konstnärer som Jeff Easley och Larry Elmore. Det är konst som älskas av många. Och som folk vill betala för.

I Sverige har vi rollspelsillustratören Nils Gulliksson, som tecknade många bilder för bland annat Drakar och Demoner och Mutant. I december 2016 utkom ett samlingsverk med Nils Gullikssons konst. Produktionen finansierades via Kickstarter, alltså frivilliga bidrag. Det kom in 738,867 kronor.

Det går att sälja Nils Gullikssons bilder.

När jag gick på mellanstadiet blev jag förälskad i en nymf som Nils Gulliksson tecknat i Monsterboken (1985). Jag tror inte jag skulle kunna bli förälskad i något som skapats på Konstfack…

Något säger mig att vår värld inte skulle bli fulare om vi slutade finansiera den så kallade ”konsten” med svenssons surt förvärvade pengar. Den kanske till och med skulle bli vackrare?

Det där med rollspel var bara ett exempel som ploppade upp i huvudet just nu. Jag gillar rollspel och har lite koll på vad som händer i den världen.

Det finns förstås hur många exempel som helst. Filmaffischer är ofta välgjorda och kan vara fantasieggande, vackra, spännande och så vidare.

Det är något ironiskt med att ointresserade elever ska vallas genom tråkiga konstmuseum på skoltid då de förmodligen redan har tillgång till mycket bättre konstupplevelser genom kommersiell musik, film och datorspel.

Konstupplevelser de inte behöver tvingas till.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).