En oktoberkväll 1899 gick den unge stationsinspektören Ernst Cederberg och lade sig för att sova i sitt tjänsterum på Johannishus tågstation. Han var endast 19 år gammal, och ovanligt ung för att ha fått en inspektorsbefattning vid en så pass stor station. Men så var han också en skötsam och ordentlig person som var väl sedd av både kollegor och chefer. Han hade hela livet framför sig.

Ernst Cederberg föddes i Kristianstad 1880 som oäkta son, som det då kallades, till Sofia Charlotta Grandolin. När hans mor gifte sig med en Göran Cederberg i garnisonsförsamlingen – en icke-territoriell församling för soldater och deras familjer – skrevs hela familjen in där och både Sofia Charlotta och hennes son tog efternamnet Cederberg.

Det är rimligt anta att livet inte alltid var så lätt för den unge Ernst. Källorna berättar ingenting om vilken relation han hade till sin styvfar, och till de yngre halvsyskonen, men en bakgrund som ”oäkta” kunde säkert följa med genom livet. Vem som var hans biologiske far går inte att ta reda på, och ingen vet om Ernst kände till honom eller ej. Men trots denna relativt tuffa start i livet gick det bra för Ernst och han valde att utbilda sig inom den då nya och moderna järnvägen.

Genom jobbet på järnvägen lärde den unge Ernst känna en man som hette Theodor Julius Sallrot. Sallrot, som var ett år äldre, hade en helt annan bakgrund och kom från ett välbärgat hem. Han levde också på ett helt annat sätt än Ernst. Medan Ernst var skötsam och pålitlig, och redan som 19-åring blivit betrodde med att vara inspektör vid en relativt stor järnvägsstation, levde Theodor Sallrot ett utsvävande liv. Han gjorde av med mer pengar än han hade, och skuldsatte sig rejält. Och i oktober 1899 hade det gått så långt att han inte längre kunde be sina föräldrar om hjälp. Men Sallrot visste var han skulle få tag i pengar. Under ett besök på Johannishus station, där han hälsat på vännen Ernst, hade han sett denne räkna stationens pengar. Och den 7 oktober begav han sig dit, beväpnad till tänderna, för att råna sin vän.

Ernst Cederberg hade redan gått och lagt sig i sin säng i tjänsterummet när Sallrot kom in, och Sallrot störtade fram till sängen och slog honom i huvudet med en sten. Efteråt sa Sallrot att han hade trott att Ernst skulle svimma, så att han lätt skulle kunna tillskansa sig nyckeln till kassaskåpet, men för säkerhets skull hade han också med sig en rakkniv och en revolver. Och när Ernst gjorde motstånd högg Sallrot honom flera gånger.

Trots slaget i huvudet och knivhuggen förblev Ernst vid medvetande och lyckade krossa fönsterrutan och ta sig ut på perrongen. Då sköt Sallrot sex skott efter honom, varav fem träffade i ryggen. Svårt skadad försökte Ernst ta sig till närmaste hus för att skaffa hjälp men i en potatisåker föll han, och där hann Sallrot upp honom. Trots att Ernst bad om nåd skar Sallrot halsen av honom och lät honom ligga i åkern och förblöda. Sedan gick han tillbaka till stationen och stal pengarna ur kassaskåpet. 330 kronor blev bytet – ungefär 20 000 kronor i dagens penningvärde.

Efter att ha ljugit för polisen, och försökt blanda in en tredje person, erkände Sallrot till sist det brutala och hänsynslösa mordet. Han dömdes till livstids straffarbete i tingsrätten, men hovrätten skärpte straffet till en dödsdom. Domen fastställdes senare av Högsta Domstolen och den 5 juli avrättades Sallrot på fängelsegården i Karlskrona länsfängelse av Anders Gustaf Dahlman, Sveriges siste skarprättare.

Under de drygt 100 år som gått efter det brutala mordet har Sallrot förvandlats från en brutal mördare till en ”ung pojke”. Trots att han inte var myndig, trots att han ångrade sig, trots att han blev frälst i fängelset så avrättades han – hur kan en ung människa behandlas så illa? Det sägs att till och med skarprättare Dahlman själv rördes till tårar över att ta en så ung människas liv. Sallrots offer – som var ännu yngre – har glömts bort.

Det stämmer att det pågick en diskussion om dödsstraffets avskaffande vid tiden för Sallrots avrättning. Det hade gått sju år sedan den senaste och många ansåg att det redan var i praktiken avskaffat. Även om mördare fortfarande dömdes till döden så var det närmast en formalitet att få straffet omvandlat till livstid, eller bli benådad. Men Sallrot fick ingen nåd, inte heller fick han straffet omvandlat. Och på något sätt har det fått eftervärlden att se honom som det största offret.

Ernst Cederberg nämns knappast alls i de dokument som berör mordet och avrättningen. 2007 skrev journalisten Christer Isaksson boken ”För ung för att dö” om Theodor Sallrot. Det enda jag kan tänka på när jag ser den boktiteln är att Sallrots offer var ännu yngre. Men Ernst Cederberg är glömd av alla och medan hans mördare än idag får sympatier är det ingen som gråter över offrets bittra öde.

Ernst Cederbergs mor dog redan 1890. Hon slapp därför uppleva det gruvliga som hände hennes son. Vad resten av hans familj kände inför hans hemska öde vet ingen idag. Kanske är det dags att skriva boken ”För ung för att bli mördad”?