Tage Erlander utgjorde ett exempel på en numera utdöd politikerart. Han våndades ständigt över sina tillkortakommanden och misstag. (Han var inte nådig mot andra heller). Han var så kompetent och intelligent att han insåg sina brister. 

Numera styrs svensk politik av glada amatörer som inte inser sina oförmågor, därför att de har bristande insikt och denna är en följd av deras smågåvighet. De finns väl undersökta i psykologisk forskning, experimentellt har förekomsten belagts och fått namnet Dunning-Kruger-effekten.   

Det vore lätt att exemplifiera och vinna poäng på några stackares bekostnad men det vore också poänglöst: det är inte individerna själva som är problemet, de är bara produkter, skapade av den omgivning de dväljs i. 

När Sveriges moderna historia skall beskrivas brukar man framhålla hur lyckosam utvecklingen varit fram till – kanske – sjuttiotalet och hur bekymmersam den fortsatta vägen sedan blev. Det senaste – kanske sista – stora, nationella projektet var byggandet av den humanitära stormakten. Det är, om inte dött, ändå ständigt kippande efter andan för att på något sätt kunna överleva. 

När framgångsåren skall förklaras brukar vissa hänvisa till den framsynta politiken, medan andra istället framhåller ekonomins egen kraft att växa och skapa välstånd. Nedgångsperioden förklaras däremot av de flesta, som erkänner att landet har svårigheter, och växande sådana, med en alltmer illa fungerande politik.   

Politikens svårigheter kan förklaras på många sätt, men uppenbart är att den alltmer kommit att styras av dem som är så inkompetenta och smågåviga att de inte inser sina egna brister. De tror tvärtom att de är överlägsna den stora allmänheten och förklarar det folkliga motståndet mot den förda politiken som just uttryck för allmänhetens bristande kunskaper och insikter.   

I denna självupplevda överlägsenhet har politikerna kunnat framhärda i en drömsk, orealistisk invandrings-, kriminal- och skolpolitik. 

Hur har vi kunnat få sådana politiker? En förklaring är politikernas allt lägre ålder. Liksom alla ungdomar som fortfarande storögt betraktar den för dem till stor del okända världen, kan de i naiv självöverskattning förklara världens ondska och andra svagheter med tidigare generationers kunskapsbrist och oförmåga till effektiv handling. Ungdomar i gemen är ett kollektiv som till följd av den egna okunskapen och smågåvigheten inte inser sina egna begränsningar. 

Jaha. Men varför har då politiken kommit att befolkas av så många ungdomar? Varifrån kommer de? De kommer direkt från politikens plantskolor: ungdomsförbunden. 

Erlanders generation och generationen före hade en annan bakgrund. De hade varit verksamma inom olika områden. Erlander, Wigforss, Sandler, Undén och andra var akademiker. Palm, Thorsson, Per Albin och andra hade varit hantverkare och arbetare. Politiken var så ny att ungdomsförbunden ännu inte kunnat etablera sig som plantskolor.  

Under de flesta av åren efter demokratins genombrott har landet styrts av socialdemokratin i regering, landsting och kommuner. Oppositionen har mestadels varit för svag för att utgöra ett effektivt hot. Det socialdemokratiska partiet har ibland skämtsamt beskrivits som en enda kö till inflytande och pengar. Det har varit en träffande beskrivning. Till detta kommer att många i kön varit släkt med eller tidigare bekanta med varandra.  

Det långa maktinnehavet har inte utmanat köns medlemmar. De har känt sig trygga oavsett hur inavlad, trångsynt och på kunskaper och erfarenheter allt fattigare dess medlemmar blivit. 

Av dessa skäl har socialdemokratin inte kunnat förnya sig. Av andra skäl, här inte utredda, har inte oppositionen kunnat utmana. Först på senare år, efter SD:s etablering och tillväxt, har ett trovärdigt alternativ skapats. De gamla oppositionspartiernas svaghet och ambivalens har ändå gett socialdemokratin en möjlighet att förlänga sitt maktinnehav. 

Men krönet har passerats. Nu går det allt fortare utför. Jämför de framträdande socialdemokraterna för bara ett par årtionden sedan med dagens! Var finns en Kjell-Olof Feldt, Erik Åsbrink, Göran Persson eller Jan Nygren? (Oavsett vad man nu kan anse om skolans kommunalisering och annat). 

Jämför dem med dagens uppsättning! Allra tydligast syns oerfarenhetens och ungdomens samlade svaghet hos miljöpartisterna – men de är också oundgängliga för fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav. 

Den fortsatta försvagningen av socialdemokratin och politiken kommer att accelerera. Det finns förstås många kompetenta socialdemokrater – men de vill inte ingå i någon regering. De ser vad som väntar: en fortsatt, allt snabbare nedgång. Men det slipper Erlander se.