MOHAMED OMAR: 68:ornas idoldyrkan

Twitter uppmärksammas hur den kände vänsterpartisten Ali Esbati retweetade (vidarebefordrade) beskedet om att Jerry ”Odinka” Dunigan släppts ut från fängelset. Dunigan var en av de första medlemmarna av den militanta svart makt-organisationen Svarta pantrarna.

Jerry Dunigan satt dock inne av en anledning – han var dömd för rån, våldtäkt och mord.

68-andan lever i Ali Esbati.

Svarta pantrarna (Black Panther Party, BPP) grundades i oktober 1966. I manifestet skriver man bland annat att afroamerikanerna har ”rätt” att kräva ekonomisk ersättning av ”de vita”.

Inom 68-rörelsen blev Svarta pantrarna hyllade som hjältar.

För ungefär tio år sedan skrev jag en prosadikt om mina föräldrars studenttid i Uppsala. Då intervjuade jag dem, min mor och min kenyanske adoptivfar, och en av deras vänner. Vännen är en vänsterakademiker och lärjunge till Jan Myrdal som var aktiv i 68-rörelsen.

Vännen berättade om den hänförelse hon och andra unga svenska vänstertjejer kände när Svarta pantrarna besökte Sverige. Det var idoldyrkan – som om det varit Beatles.

Stokely Carmichael (1941-1998), en av Svarta Pantrarnas grundare, och en av dess viktigaste ideologer, talade i universitetsaulan i Uppsala den 28 november 1967. Min mor, och väninnan, var där och lyssnade på honom.

Tidigare samma år hade Carmichael gett ut boken Black Power – The Politics of Liberation of America, där slagordet Black Power myntades.

I min research inför skrivandet av dikten gick jag också igenom gamla artiklar i Upsala Nya Tidning (UNT) i mikrofilmsarkivet på universitetsbiblioteket.

I tidningen den 29 november 1967 rapporterade UNT – på första sidan – från Stokelys föreläsning i aulan under rubriken ”Ghetton kolonier på USA:s mark” (se vinjettbilden).

Hur ska negrerna kunna försvara demokratin när de inte ens får lära sig att stava till ordet? undrade Carmichael i aulan.

Med en fem minuters lång applåd tackade publiken vid dennes framträdande i universitetets aula i Uppsala på tisdagskvällen. Aulan var fullsatt och extrastolar hade ställts in.

Det heter att integration är lösningen på rasproblemet. Vad menas egentligen med integration, frågade han. Den betyder att skolor och annat är uppdelade i svarta och vita skolor. De vita är bra skolor, de svarta är dåliga. Några färgade får ‘förmånen’ att gå i den vita, bättre skolan. Detta kallas integration. Varför sänds aldrig några vita över till negerskolorna? Integration i USA är humbug, menade han.

USA nöjer sig inte med kolonier utanför sina gränser. Det har också fräckheten att ha kolonier innanför dem, nämligen i form av dessa utnyttjade negerghetton. Då och då avbröts han av starka applåder.

Notera hur Carmichael beskriver skolsegrationen i USA (dåliga svarta skolor och bra vita skolor) och parallellerna till situationen i Sverige idag.

Studenternas tidning Ergo införde i nr 17/1967 en mycket kritisk ledare som jämförde Carmichaels framträdande i aulan med ett maranata- eller fascistmöte.

Stokely Carmichael gjorde nyligen ett omtalat framträdande här i stan inför 2000 studenter. ”Mitt i en vintrigt kylig, borgerlig, svensk stad fann Carmichael plötsligt sin egen publik. En publik med samma lystna lyhördhet för rasförtryck och vit imperialism som nånsin under en het sommar i ett av USA:s negerghetton”, skriver Expressens utsände reporter.

Från min plats långt uppe på läktaren hade också jag goda möjligheter att observera auditoriet, ett auditorium som likt ett marantamöte med konvulsiviska explosioner av bifall besvarade varje vink av den våldspredikande demagogen på podiet. (Om man på grund av sin ungdom ej upplevt 30-talseran, fick man kanske en liten aning om hur den kunde vara!)

Jag lämnade alltså detta möte med åtskilligt att tänka på. Naturligtvis kan det inte vara någon tvekan om att vi stöder de förtryckta i deras kamp mot förtryckarna. Men måste vi som biprodukt få denna intellektuella brutalisering som vissa delar av publiken tycktes ge prov på?

USA:s negrer och Vietnams folk behöver vårt stöd och engagemang. Men det slag av förment solidaritet och identifikation som glimtade till i jublet på universitetet kan bara kallas vid ett enda namn – skenhelighet.

Det skribenten på Ergo kallade ”skenhelighet” är väl ungefär det som vi med dagens lingo brukar kalla ”godhetssignalering”.

Min dikt, ”Min pappa, kung Lear” publicerades förresten i pappersboken Skymning öfver Upsala (2013), men finns också att lyssna på på YouTube här

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).

Mohamed Omar