DEBATT Julian Kroon, ordförande i Konservativa Förbundet, skriver om den nya myndighet, “Institutet för mänskliga rättigheter”, som regeringen har beslutat inrätta. Sverige behöver inga fler låtsasmyndigheter för att ge arbete åt ideologiproducerande vänsterliberaler. Det som står på spel, förutom svenskarnas skattepengar, är den svenska statsförvaltningens politiska objektivitet.

Sverige är ett av världens mest jämlika och demokratiska länder. Alla enkätstudier visar att svenskars respekt för mänskliga rättigheter är grundmurad. Trots detta faktum väljer regeringen att inrätta ännu en myndighet i syfte att främja vad som i svepande ordalag benämns som mänskliga rättigheter. 

1 januari 2022 ska “Institutet för mänskliga rättigheter” starta sin verksamhet och det ska placeras i Lund. Sverige behöver emellertid inte ännu en låtsasmyndighet, likt Jämställdhetsmyndigheten, för att ge jobb till vänsterliberaler vars högskoleutbildning inte kan leverera materiell nytta på någon annan arbetsplats. Svenska myndigheter ska inte vara en lekplats för radikala teoretiker. En snabb genomgång av propositionens remissvar målar upp en minst sagt osmickrande bild av förslaget. 

Skolinspektion anser att kostnaden för den nya myndigheten inte kan motiveras mot bakgrund av det arbete som redan bedrivs av svenska myndigheter. Statskontoret konstaterar att man inte ens utrett huruvida andra organisationsformer för att arbeta med mänskliga rättigheter vore mer ändamålsenliga. Förslaget slänger alltså ekonomiska kalkyler och alternativa organisationsformer ut genom fönstret, till förmån för regeringens fixa idé att en myndighet nödvändigtvis måste upprättas. 

Det finns ingen i den svenska politiska debatten som motsätter sig att medborgaren tillförsäkras några grundläggande rättigheter. Problemet uppstår dock när vänstern av politiska skäl gör våld på språket för att utvidga innebörden av dessa rättigheter. I artikel 23, andra punkten, av FN:s mänskliga rättigheter kan följande utläsas: “Var och en har utan diskriminering rätt till lika lön för lika arbete.”

Att godtycklig lönediskriminering är förkastligt råder det politisk konsensus om. Frågan som däremot bör ställas är huruvida Institutet för mänskliga rättigheter skulle stanna vid denna rimliga tolkning efter ordalydelsen. En vänsterregering skulle nog snarare tolka detta som att det så kallade lönegapet mellan män och kvinnor (som av allt att döma existerar på grund av självvalda beslut) måste motarbetas genom exempelvis kvotering. I själva verket finns det en överhängande risk att Institutet för mänskliga rättigheter, precis som Jämställdhetsmyndigheten, blir en trojansk häst för vänsterradikala idéer som inte hör hemma i det svenska myndighetsväsendet.

I förlängningen bidrar nämligen dessa rakt igenom politiska ämbetsverk till att underminera den svenska förvaltningens objektivitet. Därtill kommer att nästan samtliga landets myndigheter redan har lydnadsplikt gentemot regeringen: Om regeringen vill att de tydligare ska inkorporera mänskliga rättigheter i sitt arbete (vad nu det innebär) så går det utmärkt att ge dem ett regleringsbrev om detta, utan att slösa bort flera miljoner på nya myndigheter. 

Avslutningsvis är alla seriösa politiska aktörer eniga om att västerlandets moderna system med grundläggande rättigheter tjänat hela mänskligheten väl; de utgör ett rättesnöre som alla länder även i framtiden bör följa. Men det innebär samtidigt inte att det är av godo att rättigheterna ständigt ges en allt mer extensiv tolkning. Vad vårt land behöver mer än en ihopfantiserad myndighet, är en seriös debatt om hur vi bör förstå de formuleringar om mänskliga rättigheter som redan står inskrivna i våra lagar.

Julian Kroon är förbundsordförande i Konservativa Förbundet.