För några år sedan gick jag förbi de stora skyltfönstren till ett konstmuseum som ligger längre ned på min gata. Först förstod jag inte vad som utgjorde själva utställningen, för allt jag såg var enstaka individer som långsamt strosade omkring i de tomma salarna med blicken vänd ned mot golvet. Jag bytte trottoar för att kunna titta närmare, och såg då att på golven låg vad som såg ut som utspridda komockor. I en andäktig tystnad, eller möjligen förstumning, gick besökarna omkring därinne och begrundade komockorna på golvet.

Nej, detta är inte ett skämt, trots att allt talar för att det är ett skämt. På något vis fångar detta paradoxala in varför jag inte förmått skriva denna länge planerade text. Åren går och själva orimligheten i ämnet gör att man förblir stum. Tillkommer att frågan – vad är konst? – inte är helt lätt att närma sig och att den allmänna meningen idag är att frågan redan definitivt besvarats. Konst är vad du tycker är konst, allt är konst, konst är vad vi bestämmer är konst, alla är konstnärer, alla kan vi, alla vet vi, osv. 

I decennier har jag exempelvis följt vad som presteras på Konstfack. Detta säte för högre konstutbildning, där du inte behöver utveckla vare sig något hantverkskunnande eller ett kunnande överhuvudtaget. Vad känner du för? Fotografera lite? Ja, då kan du göra det, så länge det känns bra. Jaha, vill du måla lite istället? Då målar vi! Åren går och man ställer ut sina saker på vårutställningen. Hur många videofilmer har jag inte sett genom åren, där konstnären – som regel konstnärinnan – filmar sig själv och pratar om något, ja om vad som helst. Installationer, som de heter, ”förverkligade idéer”, gärna politiska, eller mer allmänt kritiska, mot patriarkat, ”strukturer vi är fångna under”, men som de unga konstnärerna in spe i sin klarsynthet och bildning analyserat och är skickade att avslöja för oss alla andra. Raljerar jag nu? Nej, tyvärr. Så här ser det ut, och så här har det sett ut i decennium efter decennium.  

Det är ingen tillfällighet att en fråga om namnet på en utställningssal – huruvida den skall få fortsätta heta ”Vita havet” eller om namnet är uttryck för rasism – kan engagera institutionen och ”Kultursverige” under flera veckor. Allt vansinne ökar om det får verka ostört. Konstfack är en slags återvändsgränd utan slut, då man lyckats sätta alla parametrar inom parentes. Alla hinder är konventioner. Allt som kräver något är övergrepp. Konstverket skall vara helt ”fritt”, det vill säga inte röra någon, inte ens konstnären och dennes begränsningar, nej, konstnären är liksom konsten befriad från allt som tvingar hen till att definieras – all tradition, all kultur, allt vetande, är lömska historiska påfund som hindrar från det konstnärliga självförverkligandet. Konst som ett uppgående i sin självbild som konstnär. Inte undra på att ingenting sker, att ingen utveckling pågår, att knappt någon förmår bry sig om produkterna. Själva negerandet – negationen – är vad som premieras och manifesteras. Det är en rent parasitär och solipsistisk verksamhet. 

Jag kan ta exempel från litteraturvärlden. Författaren har traditionellt varit en autodidakt. En person som gått sin egen väg, som stått för sin röst och därför odlat sitt språk och det språkliga som sådant. Detta har utgjort hans värde. Idag har vi författarskolor över hela landet med möjlighet till studielån osv. På uppläsningar kan elever från dessa skolor dyka upp och bete sig som om de redan vore författare. Rollen får trumfa innehåll. Identiteten slå ut allt substantiellt. Litteraturvetare kan beklaga sig över hur tufft de har det på sina institutioner och säga att de funderar på att bli författare eller poeter istället, som om det föds mer än en eller kanske två sådana i varje generation. Gränsen mellan jaget och verket tycks ha suddats ut, och man får för sig att allt man vidrör per automatik blir till guld. En sällsam implosion, där det egna pratet, själva pratet om pratet, blir till hela saken. Men språket överstiger varje enskild talare, och konstverket är alltid något som går utöver det egna jaget. Detta ”något” är i själva verket konsten. 

”En medelmåttig konstnär är ett otyg”, sade konstnären Egon Malmström i början av förra seklet. I en tid av industriell produktion av konstnärer urartar såväl det konstnärligt personliga som opersonliga uttrycket. Komockorna ligger där de ligger, och när sensationsvärdet klingat ut – variationerna på Marcel Duchamps utställda urinoar – försvinner även intresset för det konstnärliga som sådant. Konst blir tråkigt, meningslöst, det där som fåntrattar sysslar med. 

Jag bläddrar av en händelse i en modetidning och slås av en förändring. Inte enbart detta med att man väljer modeller utifrån hudfärg, att man aktivt vill påverka människors verklighetsuppfattning genom ideologisk manipulation, utan jag upptäcker en märkvärdig kombination av ett rent estetiserande och en vilja att framhäva det ”oestetiska”. Modellerna grimaserar, gör sig fula, skall verka ”naturliga”, samtidigt som allt är påtagligt tillgjort och konstlat. Ingen glädje står att finna. Ingen vaken, levande blick. Kläderna – ”modet” – är slarviga, det skall se ut som om man slängt ihop något, improviserat, är ”fri”, attityden är att ingenting bekommer en, att man står över allt och alla. Samtidigt, som sagt, är allt uttänkt. Bilderna är rena; fotograferna ser sig som konstnärer. Poser utan innehåll, annat än de ”kollektiva” idéer man arbetar med för tillfället. Sören Kierkegaard, den store danske psykologen och filosofen, har tecknat i ord den estetiserande människans fulla brist. Det är en människa utan förankring, vare sig i himmel eller jord. En människa uppfylld av sitt jag. Ett jag utan kärna och framtid. Liksom utspridd i sina sinnesintryck, i världen som värld. Denna människa måste göra dygd av sitt tillkortakommande. Självbespeglandet, den anspända självmedvetenheten, alltid sig själv nog, men i behov av att identifiera sig gentemot sin omgivning, i ett existentiellt nödtvång att negera – konsumera – omgivningen (inre som yttre) för att kunna navigera fram ett liv. Vem angår en sådan människa? Vad tjänar den till? 

Att skapa – konstnärligt såväl som mänskligt – har blivit till en anomali. Konsten, det vill säga dess frånvaro, visar hur illa ställt det är med oss. 

Utan statens skattemedel överlever inte denna samtidens fattigdom och sjukdom en dag till. 

Einar Askestad är skönlitterär författare.